15 januari 2006 i dåvarande Cloetta Center, livets första tävling i konståkning. Håret fint flätat av storasyster och hejaramsan redo att ropas av de äldre åkarna från läktaren när det var min tur. Det var nog inte många som hade kunnat gissa att resan som började 2003 i Linköpings konståkningsförenings skridskoskola skulle få fortsätta i många, många år till.
Så skriver Ildi Adok när hon berättar om sin resa som nu snart pågått i tjugo år som tävlingsaktiv i Linköpings konståkningsförening och där hon nu, fortfarande aktiv, siktar mot sitt tionde SM. Men resan dit har inte alltid varit spikrak men där Ildi funnit glädje i själva resan lika mycket som att uppnå sina mål. Och där kärleken till skridskoåkningen och att få uttrycka sig till musik alltid funnits med. Hon fortsätter;
Som liten var det full fart med aktiviteter. Utöver konståkning var det diverse instrument som skulle spelas, samt andra sporter utövas såsom gymnastik, dans och även en sväng innebandy. Valet var dock alltid självklart, konståkning och att åka skridskor var det jag ville fortsätta med.
Att börja sätta mål tog inte lång tid och snart fanns tankar av att vilja landa det där svåra hoppet vi börjat träna på eller klara av det där testet som gör att jag får gå upp i tävlingsklass. I konståkning blir nämligen ordspråket att ställa sig upp när man fallit ner väldigt bokstavligt… Det tog alltså inte heller lång tid att förstå att konståkning kräver tålamod, ihärdighet och kämpaglöd i jakten på sina mål. Något man ibland behövde påminna sig själv om, gång på gång, när ens utveckling kändes som en lång uppförsbacke eller ens mål sattes stopp för på grund av en skada.
Det hela började med att storasysterns kompis tränade konståkning och även om Ildi provade på många olika idrotter och musikinstrument under uppväxten var det aldrig någon tvekan om att det var konståkning som skulle bli förstahandsvalet. Det var utan tvekan det som var roligast. Att få utmana sig själv och utvecklas oavsett nivå var för Ildi både njutning och glädje.
Men på sin tolvårsdag kom det första stora avbrottet då hon fick en spricka i foten och inte kunde vare sig träna eller tävla under en längre tid. Hon kvalade sedan och tävlade i två ungdoms-SM men när det var dags för juniordebuten blev hon återigen skadad och kunde inte kvala till junior-SM. Sedan kom puberteten och mycket förändras i kroppen. Något som också påverkade Ildi och hon kände stundtals att hon gick bakåt i utvecklingen av sin konståkning.
Samtidigt tappade hon aldrig tron inom sig att det går. Hon fortsatte kämpa även om det många gånger var tungt och lyckades sista året som junior återigen kvalificera sig till SM. Hennes stora drivkraft var det roliga i att åka skridskor och att hitta glimtar av hopp när det fungerade. När hoppet satt och landningen blev bra även om det var en gång på 100 så var det ändå ett steg framåt. Och att aldrig sluta tro på sig själv.
Med små mål på vägen hittade hon vägen tillbaka och lärde sig att njuta lika mycket, om inte mer, av själva resan än att nå de uppsatta målen. Att finna glädjen i vardagen, vid varje träningstillfälle och att ta in och uppskatta tävlingstillfällena, inte bara få dem överstökade.
Många som håller på med konståkning kör kanske en eller två säsonger som seniorer men Ildi valde att fortsätta och har genom att visa att det går blivit en inspirationskälla för många. När hon började gymnasiet valde hon exempelvis att läsa det på fyra år istället för tre för att hinna satsa både på träningen och skolan. Något hon verkligen inte ångrar idag.
Efter gymnasiet började hon omvärdera sina mål. Att få ihop träning och tävling med universitetsstudier och därefter jobb blev en ny utmaning för Ildi. Vad vill jag och hur ska det kännas? Vad är rimligt utifrån de förutsättningar som jag har just nu? Vilken approach vill jag ha? Idag frågar hon sig varje år är det fortfarande kul? Kan jag hålla på ett år till och träna och kämpa. Och svaret har så här långt alltid varit ja. En säsong i taget. Och det har gett resultat.
– Majoriteten av mina största prestationer och avklarade mål hände senare i min konståkningsresa, inte minst i slutet av juniortiden och när jag tog steget upp till seniorklassen. Internationella tävlingar, pallplatser i elitserietävlingar och topp 10 placering i Senior-SM, drömmar och mål som fanns men som inte hade fått tid att bli verklighet om jag hade slutat tro på att mitt hårda arbete skulle löna sig även om det skulle ta längre tid än vad jag först hoppats.
Olika perioder ger olika möjligheter att satsa. Idag har Ildi hittat glädjen, njutningen och inspirationen i att göra något hon älskar och vikten av att påverka sin egen ansträngning och framförallt inställning. Hon har även hittat modet att ge utrymme åt självmedkänsla, något som tidigare varit en utmaning när motgångar känts tunga. För är det något hon lärt sig under sin resa så är det att livet fortsätter även om målen inte alltid uppfylls.
Allt handlar om att prioritera enligt Ildi. Man måste ha fokus på studier, jobb och konståkning och det är tufft att försöka vara bäst överallt samtidigt. Men man måste ge sig själv utrymme och göra så gott man kan i alla lägen. Det måste finnas energi att göra, inte bara klara av. Och även om du sätter upp stora mål på vägen kan saker och ting hända som gör att du kanske inte når dem. Då måste du våga hitta glädjen i resan. Att även se resan som målet och att alltid göra sitt bästa utifrån den situation som är. Att hitta glädjen i det vardagliga och samla på de bra stunderna för de är nämligen fler än man kanske tror och väntar bara på att bli upptäckta.
