Ett litet inlägg, med ett stort tack och stort grattis, så här efter OS, summeras i två artiklar.

Den första delen handlar om den svenska modellen och engagemang och artikel två tar upp varför vi kanske inte alltid når hela vägen eller ”åker ur tidigt”, den summeras med ordet tålamod.

Del 2. (En fortsättning på det tidigare inlägget om den svenska modellen och engagemanget)

Tålamodet i idrottsengagemanget avgör framgången
Vi lever i en tid, där allt skall gå snabbt. Svar skall komma snabbt och någon annan borde helst lösa problemen. Resultat är i fokus och processen fram dit, spelar mindre roll. Vi delar gärna information, men tar oss inte tiden att förklara den eller få den förklarad. Dessa faktorer har då även kommit att gälla idrottsfostran. Alla vill få fram de bästa aktiva på så kort tid som möjligt vilket leder till mer stress och press på föreningar, ledare samt på de aktiva och på deras föräldrar. Detta leder ofta också till högre kostnader, då ”specialträning eller förlängd säsong” står på schemat. Min bild är att vi i ett land av Sveriges storlek behöver fokusera på tålamod (och givetvis kunskap) för att kunna hänga med i världseliten.

Låt mig ge några exempel.

Utvecklingsperspektivet
Vi behöver förstå att idrottsutveckling är en process som kräver tålamod – både från föreningar, ledare och idrottare. Chansen att snabbt nå internationell framgång är liten. Sannolikheten att Sverige ska få fram en 16-åring som tillhör världseliten, oavsett sport, är relativt låg.

Samma sak gäller på lokal nivå. Att ett mindre samhälle ska nå toppen på distrikts- eller sverigenivå med 16-åringar är också ganska osannolikt. Underlaget är helt enkelt för litet jämfört med större städer som har betydligt fler ungdomar i samma ålder.

Däremot kan vi, med tålamod och en bra idrottsmiljö, mycket väl nå världstoppen, Sverigetoppen eller distriktstoppen när idrottarna blivit lite äldre och fått fler år av träning bakom sig. Som aktiv är det därför viktigt att inte stirra sig blind på ålder. Se i stället din kontinuerliga utveckling som framgång. Orka hålla på länge. Se till att träningen innehåller variation så att den fortsätter vara rolig.

När vi engagerar oss i idrotten måste vi göra det med stort tålamod – ett tålamod som krävs både av den aktive och av föräldrarna.

Den naturliga variationen
I ett land med cirka tio miljoner invånare kommer resultaten att variera över tid. Det gäller även på lokal nivå – i en stad eller i en förening. Ibland kan resultaten vara sämre och skapa besvikelse, men ofta handlar det helt enkelt om naturliga variationer. Det viktiga är att fortsätta ha tålamod och behålla engagemanget.

Ta till exempel våra sprintåkare på damsidan i längdskidåkning just nu. De är flera stycken och tillhör världens bästa. Men förbered dig på att det troligen inte ser likadant ut om fem år. Vi kommer sannolikt fortfarande ha bra åkare – om vi har en god miljö, rätt kompetens och tillräckligt många som fortsätter länge – men troligen inte i samma dominans som nu.

Ett annat exempel är Norge. Om fem år kommer de troligen inte ha en åkare som vinner allt (Kläbo), men de kommer fortfarande ha många starka skidåkare. Befolkningen är helt enkelt för liten för att kontinuerligt producera idrottare i absolut världstopp som vinner allt trots hårt och kompetent arbete.

Har vi tålamod kommer vi ändå fortsätta se svenska framgångar – både på tv och i den lokala föreningen.

Den lokala föreningen
Samma princip gäller i den lokala föreningen. Det kommer inte lika många duktiga aktiva varje år, även om verksamheten bedrivs på samma sätt. Ibland spelar helt enkelt turen – eller den naturliga variationen – en roll. Det viktiga är att veta, genom utvärdering och dialog, att man har en bra utvecklingsmiljö och fortsätter utveckla den. Med tålamod kommer också framgångarna.

Föreningsperspektivet.
En förälder ser sitt ”duktiga” barn. Pratar med ledaren om att barnet borde få mer stimulans. Ledaren försöker skapa en ännu vassare miljö genom bättre träning, mer nivåanpassad, tar in en duktig aktiv från annan grupp som får agera extra stimulans. Ledaren pratar också med ungdomskommitté/styrelse om en lösning på problemet. Föräldern står dock på sig: ”kom igen – skynda på! Mitt barn tappar tempo i utvecklingen”.

Barnet flyttas då till en annan ”äldre” åldersgrupp. Flera föräldrar hör av sig och vill göra samma sak. Stressen ökar. Ledaren i ursprungsgruppen ser flera aktiva försvinna, ledaren i mottagande äldre grupp, har nu fått en konkurrenssituation som man inte tidigare haft och tvingas ”ställa över” aktiva vid tävlingstillfällen. Nu stressas även den ledaren. Föräldrar i den äldre gruppen hör av sig och är besvikna för att alla inte får delta i tävlingssituationen.

Ungdomsgrupp och styrelse får fler mejl och samtal kring hur föreningen agerar. Flera barn i den äldre gruppen väljer sedan att sluta, då det nu blev ”tråkigare”, ledaren i det yngre laget slutar (och då försvinner troligen de aktiva som fanns kvar där), ledaren i det äldre laget tycker inte det är lika roligt längre och blir då några procent sämre som ledare. Ett par ledamöter i ungdomsgruppen orkar inte höra gnället och slutar. Så även en styrelseledamot. Plötsligt har hela utvecklingsmiljön tappat flera nivåer.

I den ideella världen behövs tålamod för att kunna korrigera och utveckla verksamheten. Vi behöver hinna ta in allas perspektiv. Vi har helt enkelt inte råd att tappa flera relativt duktiga idrottare för att vi saknade tålamod.

Bredden skapar toppen
Precis som många av de mindre ländernas idrottsprogram säger, behöver vi fokusera på att få igång hela massan, för att sedan kunna bygga vidare på detta. Behålla så mycket av träning och tävling som möjligt lokalt, så länge det fungerar. För att det skall vara enkelt, billigt och tryggt att idrotta. Vi behöver därtill fantastiska idrottsmiljöer, som handlar om utveckling och sakta men säkert förbättrade prestationer utan fokus på resultat för tidigt (det är inte samma sak som att vi inte ska tävla! Kort och gott – vi kan inte låta resultaten i låga åldrar styra hur vi tränar, vad vi tränar på och vem vi gör till stjärna och tidigt ger bättre förutsättningar än andra).

Låt fler vara kvar längre
Vi behöver få många att stanna kvar inom idrotten, för att kunna se hur guldkornen utvecklas och sedan vårda dem ömt! Vi har inte råd att välja bort för tidigt och missa talangen som orkar träna den mängd som krävs för att kunna bli riktigt bra, vi har inte råd att stänga ute barn och ungdomar som vill dubbelidrotta, då kanske dem väljer ”fel” sport eller missar helt att testa den de hade passat bäst för! Ha tålamod och låt barn och ungdomar testa sig fram!

Denna artikel handlar främst om hur vi får fram duktiga elitidrottare. Men de finns givetvis ännu fler vinster med att få alla att fortsätta om vi till exempel pratar om framtidens folkhälsa och socialt välmående!

Även diskussionen om framtidens föreningsliv i Sverige skulle passa in här, vem vill engagera sig om man blivit bortvald tidigt? Att få relativt duktiga idrottare kvar som hållit på relativt länge som dessutom har talang för ledarskap, kan vara nog så viktigt för framtida framgångar för framtida generationer!

Allt börjar med dig
Allt börjar med dig som orkat läsa ända hit. För att vi ska fortsätta få se svenska framgångar i världsidrotten behöver du – och dina vänner – engagera er i den lokala idrottsföreningen på något sätt.

Och göra det med tålamod.

Ju fler vi är som har tålamod, desto större är chansen att vi lyckas – och att vi även i framtiden kan njuta av svenska idrottsframgångar framför tv-skärmarna.

Nu kör vi! 💛💙

Jocke Bååth
Idrottskonsulent
RF-SISU Östergötland