Året var 1993 när jag och min kompis Malin uppmärksammade ett hemmasnickrat reklamblad på anslagstavlan utanför skolans matsal.  Den anspråkslösa papperslappen berättade att den lokala föreningen Töreboda IBK startat flicklag och bjöd in oss alla att testa i Björkängsskolans gymnastiksal. Drygt 30 år senare är tacksamheten för Lars, ordföranden som sannolikt både tillverkat, printat och monterat lappen stor. Man undrar om Lars vet vad han gjorde?

Efter det där testet spelade jag aktivt i drygt 20 år, från barn och ungdomsåren, via lokalt seniorspel till elitserien och nya klubbar. Jag blev parallellt tränare i högstadiet och idag är min coachroll fortfarande det bästa i livet. Som jag minns det drev Lars alla klubbens lag, majoriteten av föreningsarbetet och ledde förbundsarbetet på tjejsidan. Han köpte in nya målvaktsbyxor när jag behövde, han stod i båset, han delade ut bingolotter och fixade med alla ”viktiga saker”. Jag bodde i ett hem som många gånger präglades av otrygghet, ångest och sjukdom. Sporthallen blev min tillflyktsort, där kunde jag spendera timme efter timme, träna med lag efter lag, hänga med kompisar och där fanns mina unga tränare Lotta och Petra – och såklart Lars. Jag har sedan haft förmånen att få idrotta brett, i många idrotter och föreningar, trots den lilla ort jag växte upp i. Märkligt att jag då inte ens reflekterade på hur så mycket möjligheter kunder erbjudas en liten tjej på en plats med då 5 000 invånare i centralorten. Idag är jag djupt imponerad. Då var det en självklarhet. Det finns något så fint i det.

Drygt 60 procent av landets barn och unga idrottar idag i en förening. 90 procent har någon gång gjort. Drygt 3 miljoner människor finns i vår folkrörelse, som är Sveriges största. Tillsammans erbjuder 18 500 föreningar 210 idrotter runt om i landet. I dessa finns det drygt 850 000 Lars, Lotta och Petra, det vill säga ledare, tränare, styrelseledamöter och alla andra viktiga roller. Var och en av dem (av oss) gör vardagen lite – eller rent av mycket – bättre för sina medlemmar och bidrar till en uppväxt präglad av glädje och gemenskap liksom utmaningar och erfarenheter. Jag är övertygad om att de flesta gör det för att de älskar sin idrott, sitt uppdrag, sin plats. Allt annat bra får vi på köpet. För mig var Lars lapp starten på en livslång kärlek till idrotten, vad den gett mig behöver jag inte skriva här för er idrottsvänner. Ni vet precis allt idrotten ger. Och vad jag i min tur nu kan ge vidare till mina adepter. För mig blev idrotten en livslång kärlek, en vän i vardagen och en karriär. Tack Lars för att du orkade göra den lilla lappen. Jag lovar att jag ska göra detsamma.

/Margareta Hagman
Verksamhets – och kommunikationschef
RF-SISU Östergötland