23,33 sekunder, så lång tid tog det för Rudolfs Stupans att simma hem ett historiskt brons på 50 meter frisim vid Deaflympics i Tokyo 2025. Tiden innebar dessutom ett nytt svenskt rekord, men bakom medaljen finns en betydligt längre berättelse. En berättelse om en målmedveten pojke från Lettland, om att hitta rätt idrott, rätt miljö och rätt människor och om att hela tiden våga pressa sina egna gränser.
Började med att testa allt
När Rudolfs var liten ville han prova olika idrotter. Friidrott, basket och framför allt simning fanns bland alternativen. Det var ändå vattnet som lockade mest.
I Lettland gick Rudolfs på en dövskola där simning erbjöds som fritidsaktivitet. Han trivdes i vattnet och fastnade snabbt för simningen som hade något som de andra idrotterna inte hade. Vattnet, farten och känslan.
När Rudolfs var 13 år flyttade han och familjen från Lettland till Sverige. Här fortsatte simningen och han kom in i Spårvägens simförening, där han tränade fram till gymnasiet.
I och med gymnasiet flyttade han till Örebro för att studera och där började han i Örebro Simallians där han stannade i tre år innan vägen återigen ledde tillbaka till Stockholm och Spårvägen.
Det var dock i nästa klubb som Rudolfs skulle hitta nyckeln till sin utveckling.
När rätt miljö gör skillnad
Rudolfs kände att utvecklingen i Spårvägen hade stannat av, en anledning var träningsmiljön där simmare hade olika tränare och olika filosofier kring träningen. För Rudolfs blev det svårt att hitta den kontinuitet och det upplägg som passade honom bäst.
I Stockholmspolisens IF Simförening hittade han något annat och han har nu simmat för klubben i fyra år och beskriver en miljö som passar honom bättre både sportsligt och socialt.
Jag tycker om att hela tiden pusha mina egna gränser och se om det går att bli lite snabbare, lite starkare och lite bättre
Fokus ligger framför allt på sprint, med 50 och 100 meter som hans främsta distanser, men det är inte bara träningen som gör skillnad.
Klubben präglas också av en stark integrationskultur. Olika människor, olika bakgrunder och olika språk möts. Engelska används mycket, vilket är något som Rudolfs uppskattar.
För döva idrottare blir möten över landsgränser dessutom en naturlig del av idrotten. När döva från olika länder träffas används ofta internationellt teckenspråk för att kunna kommunicera. Det skapar en alldeles egen gemenskap.
Nio träningspass i veckan
Att vara elitidrottare är också en vardag som kräver disciplin. Rudolfs tränar omkring nio pass i veckan: sex simpass, från måndag till lördag, plus tre styrketräningspass som han genomför på egen hand.
Det är mycket träning för lopp som ibland avgörs på bara några tiotal sekunder, men just den kombinationen verkar passa honom.
Det roligaste med simningen är adrenalinkicken vid de stora tävlingarna. När man står där och vet: Nu gäller det!, säger Rudolfs
Samtidigt handlar det om något större än själva tävlingen. Han tycker om att hela tiden försöka flytta sina egna gränser.
Att se om det går att bli lite snabbare, lite starkare och lite bättre.
Tokyo – drömmen som blev verklighet
När Deaflympics kom till Tokyo 2025 var Rudolfs väl förberedd. Resan till Japan varade i två veckor och han anlände redan sex dagar före tävlingarna för att hinna vänja sig vid tidsskillnaden. Jetlaggen var ändå jobbig, men Tokyo gjorde ett starkt intryck.
En fantastisk stad, beskriver Rudolfs och med en mycket bra organisation kring spelen.
Totalt deltog han i åtta lopp under mästerskapet, bland annat på 50 och 100 meter frisim och 50 meter fjäril. Han tog sig vidare till semifinal och final och fick uppleva den speciella nerven som bara stora mästerskap kan ge.
Och så kom finalen på 50 meter frisim, 23,33m brons, ett nytt svenskt rekord.
Efter många års träning hade den internationella medaljen äntligen kommit.
En liten svensk trupp
Svensk dövidrott är en liten värld. Vid simningen är antalet aktiva svenska tävlingssimmare på den här nivån få. Rudolfs berättar att det svenska simlaget består av fyra aktiva tävlande: han själv, Kevin Shiva samt systrarna Alice och Ebba Seyffart från Skåne.
Det säger något om förutsättningarna och det säger något om prestationen.
När Rudolfs står på en internationell startpall representerar han inte bara sig själv, han representerar också en idrott där utövarna är få och där resurserna ofta är betydligt mindre än inom de stora publika sporterna.
”Vi döva är i minoritet”
Dövidrotten har fortfarande svårt att få samma uppmärksamhet som många andra idrotter.
Fotboll syns överallt och stora mästerskap lockar enorm publik och sponsorer. Simning är i sig en mindre sport och dövsimningen är ännu mindre.
För Rudolfs är det därför viktigt att synas, att vara med i media, att berätta om sina prestationer, att visa att dövidrottare finns och kan prestera på hög internationell nivå.
Han vill bidra till att öka allmänhetens kunskap och medvetenhet om dövidrotten och lyfta fram idrotter som annars riskerar att hamna i skymundan. Det handlar också om möjligheter.
Vi döva är i minoritet och därför är det viktigt att synas och visa att döva idrottare kan prestera på hög nivå, säger Rudolfs.
Döva idrottare har inte alltid samma förutsättningar som hörande idrottare när det gäller exempelvis sponsring och stöd. Därför blir synligheten viktig. Varje medalj berättar en historia och varje rekord kan öppna en dörr.
Simning, en sport för jämlikhet
Rudolfs ser också något särskilt i själva simningen. För honom är det en idrott där kvinnor och män kan få lika mycket uppmärksamhet och där prestationerna kan tala för sig själva.
Simningen är väldigt bra för jämlikhet, det är en tanke som passar hans egen berättelse. I bassängen handlar det till slut om att simma så snabbt som möjligt. Om teknik, träning, styrka och vilja och om hundradelar.
Förebilden som visade att allt är möjligt
Rudolfs har en tydlig förebild: den sydafrikanske simmaren Terrence Parkin.
Parkin blev en internationellt framgångsrik döv simmare och tävlade även mot hörande på hög nivå. Bland meriterna finns ett olympiskt silver på 200 meter bröstsim. För Rudolfs är Parkins karriär ett viktigt budskap: Det finns inga självklara gränser för vad en döv idrottare kan åstadkomma.
Det är också ett budskap Rudolfs själv för vidare genom sina egna prestationer. Han visar nästa generation att det går.
Familjen och idrotten
Idrotten finns även nära Rudolfs utanför bassängen.
Hans lillasyster Simona, som är två år yngre, satsar på futsalkarriär i Bologna FC under ett år och är även med i dövlandslaget. De pratar mycket om idrott tillsammans, både om hennes futsal och hans simning.
Syskonens idrottskarriärer går alltså åt olika håll, men drivkraften är densamma: viljan att utvecklas och se hur långt det går att nå.
Teckenspråkslärare inom modersmålsundervisningen
Rudolfs liv handlar inte bara om simning, i dag arbetar han som teckenspråkslärare inom modersmålsundervisningen.
På så sätt får han möjlighet att arbeta med språk och kommunikation samtidigt som han fortsätter satsa på sin egen idrott.
Det blir ännu en länk till den värld som format honom, från dövskolan i Lettland, till Sverige som 13-åring, vidare genom flera simklubbar och till slut till en internationell medaljpall i Tokyo.
Jag hoppas kunna inspirera andra döva barn att våga tro på sig själva och satsa på sina drömmar. Det är möjligt att nå långt, även om vägen dit inte alltid är enkel.” Just nu är jag också ledare och undervisar i min klubbs simskola för teckenspråkiga barn. Det känns jätteroligt att få träffa och inspirera barn som får möjlighet att lära sig simma på teckenspråk. Mitt mål i framtiden är att dövsimningen ska växa och att fler döva barn ska få chansen att upptäcka simningen.
Jakten på den perfekta känslan
Sprintsimning kan se enkelt ut, en start, 50 meter, full fart, men bakom några få sekunder ligger en enorm mängd detaljer.
Det märks inte minst när Rudolfs pratar om fjärilsim. Hur lär man sig egentligen att simma fjäril?
Det handlar om att hitta en bra känsla, berättar han. Tekniken måste sitta, men det handlar också om att hitta själva kicken, rytmen och känslan i vattnet.
Precis där finns en nyckel till hela Rudolfs idrottsfilosofi, teknik och hårt arbete är viktigt, men känslan måste också finnas där.
Nästa längd
Bronsmedaljen i Tokyo blev ett kvitto på att Rudolfs Stupans är en av Sveriges främsta döva simmare, men det är svårt att tänka sig att han är färdig.
För en idrottare som drivs av att hela tiden pressa sina egna gränser blir ett rekord inte slutpunkten, det blir nästa startlinje.
Rudolfs började med att prova olika idrotter. Han hittade hem i vattnet. Han flyttade mellan länder, städer och klubbar. Han letade efter rätt miljö – och när han hittade den började resultaten komma.
I Tokyo stod han på pallen, nu vet han hur det känns och det är just det som gör berättelsen om Rudolfs Stupans så inspirerande:
Du behöver inte börja med att veta exakt vart du ska, du behöver våga prova, hitta det som får dig att brinna och sedan fortsätta simma. För Rudolfs blev vägen till bronset 50 meter lång, men resan dit började många år tidigare.
Idrottshubben är stolta att skriva att Rudolfs kommer vara en av våra profiler som vi kommer att följa framöver och närmast i hans förberedelser inför det kommande EM:et i Tyskland! Fram till dess titta gärna in i denna härliga FILMEN.
