”Stolt över förflyttningarna, men absolut inte nöjd.” Med de orden sammanfattade Anna Ivarsson dagen, som handlade om kvinnors situation inom idrotten. Vi har kommit långt, men resan mot en jämställd idrott är långt ifrån över. Dagen inleddes med att Sofia Vegh från RF-SISU hälsade välkommen och satte tonen för en dag fylld av historia, forskning, erfarenheter och framför allt frågor om hur vi tillsammans kan skapa förändring.

RF-SISU Västra Götaland och Göteborgs universitet bjöd in till konferensen Kvinnors situation inom idrotten – från pionjärer till mästare i samband med 100-årsjubileet av ”Damolympiaden” som ägde rum i Göteborg. 


Från ridning och tennis till dagens elitidrott

Helena Tolvhed, professor i historia vid Stockholms universitet, tog med deltagarna tillbaka till slutet av 1800-talet. Då började kvinnor från framför allt högre samhällsskikt ta plats i individuella idrotter som ridning, bågskytte, tennis och golf.

Men vägen in i den moderna tävlingsidrotten har varit lång.

OS-historien visar tydligt hur lång tid det tog innan kvinnor fick samma möjligheter som män. Kvinnornas 800 meter kom med på OS-programmet först 1960, 1500 meter 1972, maraton 1984 och fotboll 1996.

Det som idag kan kännas självklart har alltså varit resultatet av decennier av kamp.


I sin bok På damsidan beskriver Helena Tolvhed utvecklingen genom tre tydliga vågor:

Den första vågen – 1920-talet: En kamp om definitionen av kvinnokroppen, kvinnlighet och kvinnors roll i samhället.

Den andra vågen – 1970-talet: Idrottens breda samhällsnytta stod i fokus, med ambitionen att nå nya grupper och göra idrotten mer tillgänglig.

Den tredje vågen – 2000-talet: Kommersialiseringen förändrade idrottens villkor och skapade nya möjligheter – men också nya utmaningar.

Historien visar att kvinnors plats inom idrotten aldrig har varit given, den har behövt erövras.

När kroppen blir en del av jämställdhetsfrågan

Angelica Hirshberg, professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska Institutet och gynekolog för Sveriges Olympiska Kommitté, tog sig an en annan viktig del av frågan: de biologiska och medicinska skillnaderna mellan kvinnor och män.

När det gäller fysisk prestationsförmåga har män generellt fysiologiska fördelar. Skillnaderna hänger bland annat samman med kroppsstorlek och kroppssammansättning, muskelmassa och muskelstyrka, hjärt-kärlfunktion, hemoglobinnivåer, syreupptagningsförmåga och könshormoner. Även faktorer som beteende och mental drivkraft spelar in.

Testosteronnivåerna är exempelvis betydligt högre hos män, vilket påverkar bland annat muskelmassa och prestationsförmåga. Men samtalet handlade inte bara om prestation, det handlade också om hälsa.

För kvinnliga idrottare kan otillräcklig energitillgänglighet leda till allvarliga konsekvenser, bland annat infertilitet, förlust av benmassa, muskuloskeletala skador och hämmad skelettutveckling. Ett centralt begrepp är RED-S – Relative Energy Deficiency in Sport.


Kvinnliga idrottare har dessutom en högre risk för vissa skador, bland annat knäskador. Kunskap om exempelvis hopp- och landningsteknik kan vara en viktig del i det skadeförebyggande arbetet.

Samtidigt har utvecklingen på den stora idrottsscenen gått framåt. Vid OS 2024 var könsfördelningen för första gången 50/50, det är en historisk milstolpe. Men representation på tävlingsarenan är bara en del av bilden.

Var är kvinnorna bakom laget?

Det blev tydligt under dagens panelsamtal om en av idrottens stora jämställdhetsutmaningar: Varför är det så få kvinnliga elittränare?

I panelen deltog Lotta Schelin, Carin Hamnlund, John Dohlsten, Kristina Landgren Carestam och Karin Torneklint. Med olika bakgrunder och erfarenheter beskrev de en idrott där kvinnor fortfarande möter betydligt fler hinder på vägen till ledande roller.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Endast omkring 10,9 procent av tränarna är kvinnor. På herrsidan är andelen cirka 2 procent och på damsidan cirka 22 procent. Gymnastiken sticker ut positivt, med omkring 44 procent kvinnliga tränare. Men varför ser det ut så?


Tiden och den osynliga kostnaden

Lotta Schelin pekade på en av de mest konkreta orsakerna: tiden.

Att vara tränare innebär ofta många timmar som inte är betalda, träningar, matcher och helger som går åt. För den som vill kunna kombinera ledarskapet med arbete och familjeliv blir det svårt att få ihop livspusslet.

Resultatet blir att många till slut väljer bort tränarrollen i väntan på att kunna få en roll som faktiskt går att leva på, En lösning kan vara att skapa bättre möjligheter att genomföra tränarutbildningar redan när man fortfarande är aktiv.

Men det handlar också om något så enkelt och samtidigt så svårt , som att bli tillfrågad.

Dörrar måste öppnas

Kristina Landgren Carestam beskrev hur dörrarna inom innebandyn faktiskt öppnades. Uppdragen fanns. Någon behövde bara ställa frågan: Vill du bli tränare?

Det är en viktig lärdom. Ibland handlar det inte om att kvinnor saknar kompetens eller ambition. Det handlar om att möjligheten aldrig kommer. Samtidigt konstaterade panelen att mycket bra arbete görs på förbundsnivå. Den stora utmaningen finns på många håll i elitklubbarna. Vem tar ansvar för att riva murarna där?

Carin Hamnlund berättade om hur hon nästan blev ”inlurad” i ledarrollen och sedan hittade sin väg inom judo. Hon har erfarenhet av att träna både killar och tjejer och lyfte också frågan om tränarrollen som en arbetsmarknadsfråga.

Om det finns få tränarjobb att söka och osäkra arbetsvillkor blir steget in på arbetsmarknaden högre.

Därför behöver vi inte bara få fler kvinnor att vilja bli tränare. Vi behöver skapa en arbetsmarknad där det är möjligt att vara tränare.

Utbildning räcker inte, strukturerna måste förändras

John Dohlsten problematiserade också tron på att utbildning automatiskt leder till förändring. Utbildning kan ge förändring, men bara om strukturerna runt omkring också förändras.

Idrotten har historiskt skapats av och för män, därför behöver vi våga ifrågasätta hur vi alltid har gjort saker.

Om tränarutbildningarna exempelvis kräver stora tidsinsatser kan de behöva delas upp i mindre delar. Då blir det lättare att kombinera utbildning med arbete, familj och ett aktivt idrottsliv. Det är ett exempel på hur strukturell förändring kan se ut i praktiken.

Förebilder skapar nya förebilder

Vad krävs då för att få fler kvinnor att ta steget? Panelen återkom gång på gång till en faktor: Förebilder.

Carin Hamnlund betonade vikten av att synliggöra de kvinnor som redan finns. De behöver stärkas utan att brännas ut.

Lotta Schelin berättade om sina egna förebilder: Pia Sundhage, Marika Domanski Lyfors och Victoria Sandell Svensson. Att se kvinnor på ledande positioner gör det lättare för nästa generation att föreställa sig själv i samma roll.

Det skapar en positiv kedjereaktion: En kvinna som får chansen kan bli förebild för nästa.

Karin Torneklint skickade med en konkret uppmaning: Våga fatta beslut om att alla ledarteam ska bestå av både kvinnor och män.

Det handlar alltså inte bara om att hoppas på förändring. Det handlar om att fatta beslut som skapar den.

Våga bygga ditt eget ledarskap

Kristina Landgren Carestam lyfte också fram vikten av att våga bygga sitt eget ledarskap.

John Dohlsten pekade på nya möjligheter genom AI och digitalisering, som kan bidra till att bredda rekryteringsbasen. Om rekryteringen blir mindre beroende av vem man känner och mer fokuserad på kompetens och erfarenhet kan fler få chansen.

Budskapet var tydligt: Våga köra, våga prova, våga släppa lite på gamla föreställningar om vem som passar för rollen.

För de svåraste hindren sitter kanske inte alltid i individen, de sitter i systemet.


När resurser följer ambitioner

Ett annat viktigt exempel kom från Linköpings kommun. Karin Olander, Kultur- och Fritidsdirektör, berättade om arbetet i en kommun med omkring 180 000 invånare, där man under lång tid arbetat med idrottsfrågor, resurser har styrts om för att skapa större jämställdhet.

Tidigare fanns en skillnad på omkring 1,2 miljoner kronor mellan satsningar på pojkar och flickor. Genom att tillföra resurser har fler barn och unga kunnat få fler deltagartillfällen. Det visar något viktigt: Jämställdhet kräver inte bara goda intentioner, det kräver också resurser.

När pengar och möjligheter följer ambitionerna kan verklig förändring ske.


Makten finns också mellan raderna

Annika Grälls, bland annat initiativtagare till Sätt bollen i rullning, tog upp en annan dimension av jämställdhetsarbetet: det som händer i styrelserummen. Genom samtalsanalyser och kartläggning av relationer och strukturer blir det tydligt att makt inte bara handlar om formella positioner.

Det handlar också om vem som får prata, vem som får gehör och vem som känner sig hemma i rummet.

Vissa personer tar mycket plats, andra får aldrig riktigt möjlighet att komma in i samtalet och det är inte alltid besluten som är det viktigaste.

Samhörigheten i rummet kan vara minst lika avgörande. När människor känner att de inte får plats, när de inte vågar sticka ut eller när informella allianser styr samtalen, riskerar idrotten att gå miste om både kompetens, innovation och utveckling.

Makten är alltså inte bara formell, den är också informell. Normer, förväntningar och relationer formar vilka som får inflytande.

Det kan finnas kvinnor i statistiken – utan att de faktiskt finns med där makten utövas.

Från statistik till verklig förändring

Dagen visade att jämställdhetsfrågan inom idrotten är komplex.

Det handlar om historia, det handlar om biologi och medicin, det handlar om ekonomi och arbetsvillkor, det handlar om utbildning, det handlar om rekrytering, det handlar om förebilder och det handlar om makt.

Framför allt handlar det om att gå från representation på papperet till verkligt inflytande i praktiken.

Att kvinnor finns på planen är en framgång, att de finns på tränarbänken, i styrelserummet, som sportchefer, forskare, beslutsfattare och ledare är nästa steg.


Att Svenska Judoförbundet tilldelades EPOS Mondo-stipendiet 2026 är ytterligare ett exempel på att förändringsarbete uppmärksammas och kan få kraft. Men dagens viktigaste budskap var kanske det som följde med hem:

Vi ska vara stolta över det som har förändrats, men vi får inte slå oss till ro.

För varje dörr som öppnats finns fortfarande dörrar som behöver öppnas, för varje kvinna som fått chansen finns nästa kvinna som behöver bli tillfrågad.

Den enklaste frågan också den viktigaste: Vem kan jag öppna dörren för? Det är där nästa steg börjar. Nu kör vi!