Hon har varit elitidrottare, tränare, förbundskapten, sportchef och ledare i näringslivet, men den kanske viktigaste rollen har vuxit fram längs vägen: att ifrågasätta strukturerna som gör att vissa får ta plats och andra försvinner. ”Jag har aldrig haft en masterplan. Jag har tackat ja.” Det är en mening som på många sätt sammanfattar Karin Torneklints resa.
Från Borlänge och en civilekonomexamen, via Företagarna i Dalarna och nationellt utvecklingsarbete, till friidrottens tävlingsbanor. Därifrån vidare till tränarrollen, elitidrotten, landslaget och så småningom rollen som Sveriges och Europas första kvinnliga förbundskapten i friidrott.
Sedan kom bandyn, näringslivet och arbetet med att skapa bättre villkor för kvinnliga tränare. I dag handlar Karins engagemang allt mer om en fråga som hon själv har fått uppleva från insidan: Vad händer med människor som inte riktigt passar in i den traditionella mallen för en tränare eller ledare?
Från civilekonom till friidrottare
Karin är civilekonom i botten och kommer från början från Vittinge i Uppland. Tidigt arbetade hon med företagande och utvecklingsfrågor, bland annat inom Företagarna i Dalarna och Ung Företagsamhet, men idrotten fanns där hela tiden.
Friidrotten blev hennes egen tävlingsarena och 1990 tog hon SM-guld på 100 meter häck. Hon fick också representera Sverige i landslaget, sedan satte ryggen stopp och det blev början på nästa kapitel.
Från att själv stå på startlinjen började Karin arbeta som tränare. Bland de aktiva hon mötte fanns två unga systrar som kom från gymnastiken och skulle få en mycket större plats i svensk friidrott: Jenny och Sanna Kallur. Deras första tränare var Lisbet Polgård och Karin som tillsammans var deras första friidrottstränare.
Tränarrollen blev snabbt något mer än ett nytt jobb, den blev hennes nya sätt att utöva sin idrott.
USA, Aten och vägen tillbaka
Jenny och Sanna gick vidare med nya tränare i Sverige och USA men efter OS i Aten 2004 kom Karin tillbaka som Sanna och Jenny Kallurs tränare. De valde då att inom det samarbetet även ta med Agne Bergvall, som under fyra år arbetade med fysdelen i programmet och Karin var den som deltog i alla pass och utformade häckträningen. Efter fyra fantastiska år med världsrekord på 60 meter häck som största meriten kom skadorna, smalbens problemen gjorde att samarbetet behövde förändras. I stället kom Tobbe från Grycksbo in i bilden och så småningom valde Karin att lämna det samarbetet.
Men det var inte slutet på tränarkarriären, tvärtom. Hon breddade sig och började arbeta med lagidrott och då var det innebandy som gällde.
Från friidrott till innebandy och ett SM-guld
Karin blev fystränare för IBF Faluns damlag. Ett år senare även för herrlaget och totalt blev det fem år som fystränare i innebandyn och det blev framgångsrikt.
IBF Falun tog sitt första SM-guld under den perioden och samtidigt hade Karin fått ett ännu större uppdrag i friidrotten.
Hon blev förbundskapten och inte bara vilken förbundskapten som helst. Hon blev Sveriges och Europas första kvinnliga förbundskapten i friidrott.
88 aktiva, 55 coacher och en kvinna.
Det är när Karin berättar om åren som elitcoach till Sanna och Jenny som en annan dimension av hennes resa blir tydlig. Hon kunde stå i en miljö med omkring 88 aktiva och 55 coacher och vara den enda kvinnan bland coacherna.
Det borde ha varit en självklar fråga: Varför ser det ut så här?
Men frågorna som ställdes till Karin handlade också om något annat, hennes barn. Hur skulle det gå för dem? Hur skulle hon kunna vara mamma och samtidigt vara förbundskapten? Det var frågor hennes manliga kollegor inte fick på samma sätt och där började Karin själv se strukturerna tydligare.
Det var inte nödvändigtvis den formella möjligheten som saknades, det var ramen runt uppdraget och ramen kunde vara väldigt liten för kvinnor.
”Varför är det alltid kvinnan som måste bevisa sig?”
Under åren som förbundskapten fick Karin också uppleva hur kvinnliga ledare ibland betraktades genom ett annat raster än män. Hon beskriver hur kvinnor kunde ifrågasättas som tränare, samtidigt som deras föräldraskap låg under ständig granskning.
Var hon en tillräckligt bra mamma? Hade hon verkligen tid? Kunde hon verkligen satsa? Samma frågor riktades inte på samma sätt till de manliga kollegorna och det blev en viktig lärdom.
För Karin handlar jämställdhet därför inte bara om statistik, det handlar om vilka krav vi ställer på människor och vilka möjligheter vi ger dem att lyckas.
När den lokala mannen tar över
Ett exempel som är vanligt inom idrotten som Karin fått höra, är när den lokala duktiga kvinnliga coachen för juniorer önskar få en mentor hemma i träningsmiljön vilket oftast är en man, blev oftast resultatet det samma. Successivt tog den manliga coachen över mer och den kvinnliga coachen tappade mark och när hon väl hade försvunnit ur bilden kom hon aldrig tillbaka.
Det är just sådana berättelser som Karin vill förstå, för ibland handlar det inte om ett medvetet beslut att stänga någon ute. Det kan vara många små beslut. Vem får vara närvarande? Vem får informationen? Vem får förtroendet? Vem får ta plats? Och vem förväntas anpassa sig?
När män får ett samtal och kvinnor får lämna
Karin började också granska sitt eget ledarskap, hon hade själv varit med och fattat beslut om att personer som inte fungerade i en roll behövde tas bort. Men hon såg ett mönster: När en man inte fungerade var det ofta någon som tog ett samtal med honom.
När en kvinna inte fungerade kunde slutsatsen snabbare bli att hon skulle bort och det fick Karin att tänka om. Kanske behövde man ställa frågan: Ställer vi högre krav på kvinnorna än männen? Är lösningen olika beroende på om det är en man eller kvinna som inte fungerar 100%? Kanske behövde man ibland börja med: Vad behöver vi förändra för att alla ska kunna fungera?
Det är en viktig skillnad och den handlar om ledarskap.
”Vi får inte tro att vi inget kan göra”
I dag är det en central del av Karins arbete. Hon vill identifiera de strukturer som gör att kvinnor försvinner från tränarroller, utveckla verktyg och program som kan göra skillnad och framför allt implementera förändringen i verkligheten.
Identifiera, utveckla och implementera. Det är tre steg från problem till handling och enligt Karin måste idrotten börja se jämställdhet som en organisationsfråga. Inte som ett sidoprojekt, inte som en fråga som en enskild eldsjäl ska lösa, utan som en fråga för styrelser, sportchefer och klubbledningar.
Siffrorna berättar en del av historien
Nyckelinsikterna från 2026 visar varför frågan är aktuell. Inom svensk lagidrott är endast 10,9 procent av tränarna kvinnor. Bland tränare i herrlag är andelen så låg som 1,7 procent, men inom individuella idrotter är andelen betydligt högre: 32,5 procent.
Damlag har också betydligt högre andel kvinnliga tränare än herrlag, samtidigt visar utvecklingen inom lagidrotterna endast marginella förändringar jämfört med 2024/25. Bakom siffrorna finns alltså ett mönster som Karin själv har sett från många olika positioner.
Det finns kvinnor med erfarenhet, det finns kvinnor med kompetens och det finns kvinnor som har spelat på internationell nivå. Frågan är: Varför tar idrotten inte vara på allas kompetens?
De kvinnliga spelarna som aldrig blir coacher
Karin återkommer till just den frågan. Tänk på alla kvinnor som har utövat internationell elitidrott. De har erfarenhet av matcher, prestationsmiljöer, lagbyggen, press, resor, mästerskap och elitkultur. Ändå är steget till tränarrollen inte självklart.
Här ser Karin en möjlighet. Om idrotten vill hitta fler kvinnliga tränare behöver den också börja se de egna aktiva som en del av framtidens ledarförsörjning.
Det räcker inte att säga att dörren är öppen, man måste också fråga: Vem har vi faktiskt bjudit in?
EPOS föddes ur frågorna
Det var också i den här miljön som arbetet med EPOS växte fram. Karin samlade kvinnor, började ringa upp personer som tidigare funnits i elitmiljöerna men sedan försvunnit och började leta efter mönster.
Vad hade hänt? Varför slutade de? Varför blev de inte kvar?
Svaren blev början på en större förståelse för hur tränarkarriärer kan utvecklas och avvecklas och de visade också att problemet inte alltid är brist på kompetens. Ibland är problemet miljön.
”Mångfald kräver mångfald i hur vi organiserar oss”
För Karin är därför en av de viktigaste förändringarna att våga organisera tränaruppdrag på nya sätt. Varför måste en tränare alltid finnas på plats exakt på samma sätt? Kan man arbeta i team? Kan uppdrag kombineras med familjeliv? Kan erfarenhet från näringslivet eller andra delar av idrotten tas till vara? Kan fler dela på ansvaret?
Karin tror på att våga prova. ”Mångfald kräver även mångfald i hur vi organiserar oss och inte en modell.”
Det är en formulering som fångar mycket av hennes syn på ledarskap.
Ett annat perspektiv på landslaget
Jämställdhetsarbetet handlar inte bara om vilka som tränar, det handlar också om vilken kultur som skapas i grupperna. Under metoo-vågen blev det tydligt för Karin att svensk idrott behövde undersöka vad som faktiskt hände i landslagsmiljöerna.
En studie riktades till personer som hade varit med i landslaget under en tioårsperiod och resultaten väckte frågor.
Omkring 10 procent av dem som svarade uppgav erfarenheter av sexuella trakasserier och/eller våld, inte i landslagsmiljön men i livet i stort. Vilket de alltid bär med sig.
Samtidigt var problemen betydligt mindre uttalade i själva tävlingarna. Karin betonar att siffrorna måste förstås med försiktighet. Det går inte enkelt att säga om vissa grupper faktiskt utsatts mer eller om skillnaderna också handlar om hur människor upplever och rapporterar utsatthet.
Men en sak är tydlig:Trygghet är en förutsättning för prestation och därför måste idrotten våga prata om beteenden.
Vad tillåter vi i gruppen?
Karin lyfter betydelsen av att skapa grupper där människor får perspektiv på sitt eget beteende. Vad accepterar vi? Vad skrattar vi bort? Vad låter vi passera? Vad säger vi ifrån om? Och vad händer när någon faktiskt säger ifrån?
Det är ledarskapets ansvar. I landslagsmiljöerna har man också arbetat med representation och satt upp krav på att varje grupp ska innehålla både kvinnor och män.
Plötsligt fanns kvinnor på plats i sammanhang där de tidigare varit få. Finnkamp, EM och VM.
När människor väl finns i rummet förändras också vilka perspektiv som blir möjliga att fånga upp.
Modiga människor förändrar idrotten
När Karin får frågan vad som krävs för att förändra strukturerna återkommer hon till en sak: Mod. Inte bara hos dem som själva vill ta plats, utan framförallt hos dem som sitter på möjligheten att öppna dörren.
Hon nämner Jessica Campbell, som blev assisterande coach i NHL och därmed tog en historisk plats i en miljö som länge varit starkt mansdominerad, men Jessica lägger inte fokus på att hon själv är modig.
Hon pekar i stället på människorna som fattade beslutet att släppa fram henne. ”De som tog in mig är de modiga – våga ta besluten.”
Det är kanske en av de viktigaste insikterna i Karins egen berättelse, för förändring handlar inte bara om individen som knackar på dörren. Det handlar lika mycket om personen på andra sidan som bestämmer sig för att öppna.
Från Tokyo till Skövde
Karin har varit med om kontrasterna, från internationella idrottsscener och Tokyo i 25 graders värme till en första match i Skövde. Från friidrottens individuella prestationer till lagidrottens komplexa ledarskap. Från rollen som förbundskapten till sportchef på Svenska Bandyförbundet.
Efter tre år som sportchef lämnade hon uppdraget i slutet av 2024, men bandyn var inte färdig med Karin.
Under 2025 återvände hon i en ideell roll i landslagskommittén, där hon fortsatt kan bidra med sin erfarenhet av elitidrott, organisation och ledarskap. Hon har även fortsatt jobba i stiftelsen EPOS som vill vara med och bidra till att Sverige får fler kompetenta elitcoacher i Sverige, genom att även få in fler kvinnor.
Parallellt arbetar hon som Partnerships and Sponsorships Coordinator på Sundström Safety AB och engagemanget för kvinnliga coacher fortsätter.
När framgången hamnar i skuggan av könet
Det finns en annan erfarenhet Karin bär med sig. Att bli uppmärksammad, men inte alltid för det man faktiskt gjort.
Under många år fick hon uppleva att reportage om henne lika gärna kunde handla om att hon var kvinna som om hennes resultat. Det är en paradox, att bli historisk som första kvinnliga förbundskapten är förstås betydelsefullt, men det säger också något om miljön.
När en kvinna fortfarande är den första på en position efter decennier av elitidrott blir själva könet en del av berättelsen. Karin vill hellre att nästa generation ska kunna vara där utan att behöva vara historisk.
”Jag vill kunna sova gott om natten”
Karin har aldrig haft någon masterplan, men hon har utvecklat en kompass. Värderingar, tillit, nyfikenhet, mod och viljan att ifrågasätta strukturer som gör att människor inte får samma möjligheter.
Hon säger själv att hon inte ser sig som en förebild. Hon behöver också granska sitt eget ledarskap och sitt eget sätt att agera, men hon är beredd att vara obekväm när det behövs.
För alla beslut blir inte populära, alla förändringar kommer inte att uppskattas, men det finns ett viktigare mått. ”Man blir inte alltid poppis, men jag hoppas sova gott om natten.”
Det är den mest träffande bilden av Karin Torneklint. Hon tackade ja när möjligheten kom, sedan började hon ställa frågor. Varför ser det ut så här? Vem får vara med? Vem försvinner? Vem får en andra chans? Och framför allt: Vad kan vi göra annorlunda?
För svensk elitidrott är det frågor som inte har några enkla svar, men Karin Torneklint har visat att man inte behöver ha en färdig masterplan för att börja förändra. Ibland räcker det att våga tacka ja och sedan våga stanna kvar, även när det börjar skava.
