Tre veckor in på det nya jobbet har Svenska Bordtennisförbundets generalsekreterare Johanna Green redan hunnit kastas rakt in i svensk pingis. Europe Smash, individuella samtal med personalen och en styrelsehelg i Malmö har gett henne en fartfylld start. Men bakom den nya generalsekreteraren finns också en livslång kärlek till idrotten och en alldeles särskild relation till bordtennisen.
Det började egentligen långt innan Johanna Green blev generalsekreterare för Svenska Bordtennisförbundet, redan när hon som barn stod vid bordet och försökte träffa bollen.
Eller när hon på klassresan till Göteborg i sjätte klass valde Scandinavium framför Liseberg för att gå på Bordtennis-EM.
Medan klasskompisarna åkte karuseller satt Johanna och tittade på bordtennis. Hon visste vem Jean Michel Saive var när hon stötte på honom i en hiss och växte upp med den svenska gyllene generationen som en självklar del av idrottsvardagen – spelare som Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren, Erik Lindh och Thomas von Scheele.
Det är därför kanske inte så konstigt att det känns lite som att cirkeln sluts nu.
Pappa Arne spelade bordtennis och var med och grundade bordtennisföreningen i Västervik. Mitt första minne är att jag stod vid bordet och försökte träffa bollen, berättar Johanna.
Hon spelade själv till 13-årsåldern och var då ensam tjej kvar i föreningen, blev smålandsmästare och spelade Ungdoms-SM. Men kompisarna spelade fotboll och handboll, och Johanna kände att hon missade gemenskapen och det som hände på bussresorna.
Det blev därför flera idrotter och hon deltog i Hummel Elit Cup, handbollens motsvarighet till TV pucken och lite senare i livet spelade hon bland annat handboll i Lima och Tuve.
Idrotten har följt henne sedan dess och Johanna har följt idrotten.
Foto: Privat
Drömmen var att bli sportjournalist
Den första arbetsplatsen var en ungdomspraktik på Göteborgs-Posten. Där hamnade hon på sportsidorna och fick möjlighet att göra det hon tyckte var allra roligast: prata med människor och skriva om idrott.
Intresset för sportjournalistiken var på riktigt och på GP var det handbollen under ”Bengan Boys eran” tillsammans med kollegan Jalle Strömberg och Ishockey med kollegan Peter Linné, som hade mest fokus.
Livet skulle ta en annan riktning och planen var att åka som au pair till en skidfamilj i amerikanska Vail och tanken var att kombinera tiden där med frilansuppdrag och bland annat bevaka Peter Forsberg som flyttat från Quebec till Colorado Avalanche.
I stället blev det ett säsongsjobb i Sälen, där träffade hon sin blivande man Johan och livet tog ytterligare en sväng.
Sportjournalistdrömmen blev aldrig det huvudsakliga yrket, men berättandet, nyfikenheten och viljan att förstå människor och verksamheter har följt med. Precis som ledarskapet som har blivit den röda tråden i arbetslivet:
Jag har aldrig stått över en utmaning, men inte för själva kicken, utan snarare för att det händer saker. Det är viktigt att få vara med och påverka och bidra.
Med åren har hon också blivit bättre på att förstå vad hon faktiskt trivs med i sina uppdrag.
Jag har följt hjärtat, men med åren har jag också reflekterat mer över vad det är jag trivs i och jag tror att jag kan bidra med mina kompetenser där.
En idrottsnörd med bred erfarenhet
Om det finns en röd tråd genom Johannas CV är det idrotten, men också bredden.
Hon har erfarenhet från förenings- och förbundsnivå inom fotboll, ishockey, friidrott, triathlon och nu bordtennis. Hon har varit aktiv, förälder, ledare, funktionär, förtroendevald och anställd.
I triathlon har hon bland annat varit Age Group Manager och Technical Official, dömt vid tävlingar i Kalmar och Stockholm och del av LOC (Local Organizing Committé) vid världscuptävlingar i Triathlon. Hon har dessutom varit på internationella arrangemang så som OS, Grand Finals i bland annat Peking, London och Budapest.
Hon har lett operativ verksamhet och varit kanslichef och även agerat som generalsekreterare under ett år.
I friidrotten blev hon kontaktad av valberedningen i IFK Växjö. Hon var aktiv i tre år i styrelsen, varav två som ordförande och arbetade därefter som klubbchef under en period när verksamheten behövde hållas ihop och rekrytera en ny klubbchef.
Fotbollen kom tillbaka när sönerna Oliver och Felix spelade i Braås GoIF, där hon då blev vice ordförande. När sönerna senare valde hockey följde Johanna med. Hon blev lagledare i äldsta sonens lag och engagerade sig i både Växjö Lakers och Olofströms IK där sonen Oliver spelade.
Det är erfarenheter som hon nu tar med sig till svensk bordtennis.
Jag vill bidra med energi, driv och struktur, men också med att skapa en miljö där människor känner engagemang.
Hon tror att kombinationen av idrott och näringsliv är viktig.
Idrotten behöver bli mer professionell i hur man tänker, utan att vi för den sakens skull går ifrån idrottens grundvärderingar.
När idrotten förändras
Förutsättningarna för svensk idrott har förändrats, förr var idrottsföreningen ofta den självklara samlingspunkten. I dag finns det betydligt fler alternativa sätt att använda sin tid och samtidigt har kraven på idrotten ökat.
Mer statistik, mer administration, nya bidragsstrukturer, sponsorer och samarbetspartners som ställer högre krav med syftet att utveckla idrotten och skapa bättre förutsättningar. Frågor kring GDPR, skyddad identitet, nya initiativ som till exempel Fritidskortet ställer nya krav på kompetensnivån i varje idrottsförening.
Johanna ser en tydlig utmaning: Att göra idrotten effektivare utan att göra den mindre mänsklig.
Idrotten har blivit mycket mer administrativt tung. Därför måste vi fundera på hur vi kan implementera strukturer som gör det enklare för föreningarna att lägga tiden på det som faktiskt skapar idrott.
Det är också här hennes erfarenheter av organisationsstyrning kommer in.
Fyra pingisträningar och behovet av shorts med fickor
Sedan hon började sitt nya jobb har hon hunnit med fyra pingisträningar och det finns fortfarande saker att vänja sig vid.
Jag är inte van vid att det finns så många bollar i träningslokalen! Jag är van vid att hämta bollen vi spelar med, för att köra igång nästa boll.
Sedan kommer nästa insikt:
Jag måste köpa nya shorts med fickor, då de gamla inte passar längre skrattar Johanna.
Samtidigt är det tydligt att hon inte kliver in i SBTF som någon som behöver börja från noll. Hon är en generell sportnörd med god koll på landslaget och har följt svensk bordtennis noggrant.
Inför jobbet gjorde hon dessutom sin research.
Jag har gjort en gedigen research. Det gör att jag lättare kan sortera in saker och förstå sammanhangen.
Men trots kunskapen är hon nyfiken och framför allt vill hon lyssna in pingssverige.
”Jag vill fortfarande byta serve vid 9–6”
Den egna pingiskarriären är långt ifrån bortglömd, tvärtom. Racketen är tillbaka och vissa vanor sitter kvar.
Jag vill fortfarande byta serve när det står 9–6.
Hon skrattar, men bakom humorn finns också något viktigt. Johanna vet hur det känns att vara aktiv, att träna, tävla och resa, att vara en del av ett lag och en förening.
Hon vet också hur mycket idrotten kan ge utanför själva tävlingen, det har hon själv fortsatt att söka genom åren.
Två Vasalopp på skidor, en Tjejvasa tillsammans med mamma Karin. Göteborgsvarvet, Midnattsloppet och Tjejmilen och ett triathlon på distansen 70,3.
Jag tycker om den mentala delen av långlopp som till exempel Vasaloppet och Ironman. De är för mig en mental kamp, jag gillar att utsätta mig för tuffa målsättningar.
Det säger en hel del om hennes sätt att fungera. Hon drivs av mål, utveckling och möjligheten att påverka.
Tre prioriteringar för svensk bordtennis
Efter de första veckorna börjar bilden klarna och tre områden sticker ut: kommunikation, samarbete och struktur.
Jag tror att det är jätteviktigt att vi får alla delar av pingisrörelsen att arbeta mot gemensamma mål.
Kommunikationen behöver bli bättre inom hela förbundet.
Från styrelse och kansliets sida måste vi äga vår kommunikation. Vi behöver kommunicera mer med övriga pingissverige och få i gång kommunikationen mellan distrikten och föreningarna.
Det handlar också om att skapa tydlighet, vem gör vad? vem ansvarar för vad? vilka vägar in finns?
Alla behöver veta hur det fungerar och vilka vägar in man har till olika delar av förbundet.
Strukturen är den tredje delen, Johanna vill skapa en proaktiv stödorganisation som gör att föreningar kan lägga så mycket tid som möjligt på att utveckla bordtennisen.
Checklistor, goda exempel och bättre möjligheter att lära av andra klubbar.
Om vi kan hjälpa föreningarna att lägga mindre tid på administration kan de lägga mer tid på spelarna, ledarna och verksamheten.
Men struktur får inte innebära att någon annan alltid ska göra jobbet, för vad är egentligen förbundet?
Johanna återkommer till en viktig tanke:
Styrelsen, kansliet, distrikten och föreningarna, tillsammans är vi förbundet.
Det går alltså inte att luta sig tillbaka och säga att ”förbundet ska ordna det”, men samtidigt ska det vara enkelt att engagera sig och känna att man har stöd.
Brinner du som ledare för att lägga timmar i träningslokalen tillsammans med aktiva är det fantastiskt och det du ska lägga absolut mest tid på. För att kommunikationen ska fungera behöver vi också delta på de digitala mötena som man blir kallad till, det är bland annat så vi sprider kunskap och information, men också ett sätt att lyssna in.
Att ta vara på tillströmningen
Svensk bordtennis befinner sig i ett mycket spännande läge och antalet utövare ökar kraftigt på både tjej- och killsidan. Truls Möregårdh och de svenska landslagen har bidragit till ett stort intresse för sporten och det gäller att fortsätta att ta vara på det.
Kurvan gällande antalet utövare pekar uppåt och det gör det extra utmanande, men också otroligt roligt.
Samtidigt finns det områden där Johanna ser att vi måste fortsätta jobba hårt, anläggningsfrågan i delar av landet och att få fler tjejer/damer att spela pingis är en annan.
Vi som förbund kan inte vara nöjda med andelen aktiva tjejer, där vi ligger runt tio procent i nuläget.
Flickorna blir fler, men pojkarna ökar ännu snabbare i antal. Här ser Johanna en möjlighet att göra bordtennisen ännu mer attraktiv och inkluderande, för sporten har en enorm potential för tjejer som gillar boll och gemenskap.
Det är verkligen en idrott för alla, du kan börja när som helst i livet egentligen.
Och pingisbordet finns nästan överallt, på fritidsgårdar, på arbetsplatser, i skolor och i föreningar.
Det är en social samlingspunkt. Sedan är tröskeln låg för att förstå sporten. Ser du en match på TV kan du lätt hänga med i hur det går.
Ett förbund som lyssnar
Johanna är också medveten om att svensk bordtennis har haft olika viljor och perspektiv.
Det finns otroligt mycket engagemang ute i Pingis-Sverige och en stark tro på svensk bordtennis. Jag tycker att vi ska ta vara på det.
För henne är kommunikationen därför inte bara en fråga om kanaler och information, det handlar om förtroende och föra en dialog, att ha örat mot rälsen.
Låt oss prata med varandra och vara framåtriktade.
Och kanske framför allt:
Vi behöver prata med varandra och börja snälltolka vad vi säger, vi vill ju alla det bästa för svensk bordtennis”
Det är en tydlig ambition att bygga ett klimat där människor känner att deras röst och engagemang tas på allvar.
Vi har ett ansvar att lyssna på dem som vill engagera sig i svensk bordtennis. Om människor är missnöjda måste vi också våga fråga oss om vi gör rätt saker.
En rivstart – precis som hon vill ha det
De första tre veckorna har varit intensiva, Europe Smash, personal samtal, styrelsehelg i Malmö och kalendern fortsätter att fyllas på.
Arrangörsmöte inför SM-veckan i Växjö 2027 ikväll, besök vid tävling och tränarträff i samband med Craft Arena Cup på lördag och på söndag besök hos Skånes Bordtennisförbund i Ängelholm.
Det är högt tempo, men Johanna Green verkar trivas bäst när det rör på sig. Inte för kicken, utan för att det händer saker, för möjligheten att påverka och skapa förutsättningar för människor och för idrotten.
Hon har gått från drömmen om att bli sportjournalist till att själv vara den som får leda och utveckla en del av svensk idrott. Från bordtennisbordet i Västervik till styrelserum, idrottsarenor och förbundskanslier.
Nu är hon tillbaka där allting en gång började, vid bordtennisbordet, med racketen i handen och med en tydlig idé om vad nästa kapitel ska handla om: Att samla den kraft som redan finns i svensk bordtennis.
Det är oerhört många ute i landet som är engagerade och vill svensk pingis bästa, överallt från styrelse och kansliet till de aktiva och deras föreningar. Vi behöver bli tydligare och öka förståelsen kring vart vi är på väg så att allas energi kan tas tillvara.
Sedan kommer sammanfattningen av hennes vision:
Låt oss samla engagemanget för svensk bordtennis och tillsammans förverkliga idéer med gemensam kraft. Få ut det mesta av varandra, för svensk bordtennis bästa.
Stort tack Johanna för att du tog dig tid att sitta ner med oss på Idrottshubben och vi passar även på att meddela att bordtennis kommer att vara en av de idrotter som vi kommer att följa lite extra noga. Härnäst kommer det artiklar om parapingisen och efter det en härlig damprofil inom sporten.
Foton från Svenska Bordtennisförbundet, om inte annat anges
