Förra årets tävling fick ett abrupt slut när jag hamnade i en ambulans och fick bryta tävlingen. Efter tävlingen gick jag igenom alla möjliga scenarier till varför detta skedde och landade i att höjden spelade en stor roll. Livigno ligger på 1 816 möh. Därför åkte jag ner till detta paradis 8 dagar före årets tävling. Både för att skapa ett lugn men också för att acklimatisera mig till den höga höjden.

Visst det är på gränsen, men betydligt bättre än förra året. Dagarna innan tävlingen var välavvägda när det gällde träningsbelastning och vila. Höjden kändes som ett mindre problem för varje dag som gick och dagarna innan tävlingen var känslan riktigt bra. Hur jag än vände och vred på det hela så stod det klart att jag var en av favoriterna till pallen. Detta skapade en vissa nervositet samtidigt som det skapade en fin motivation.


Samtidigt som David Windisch kom ner gick där ett rykte om att cykelbanan var ändrad och att det skulle bli Stelvio 2 gånger istället för 1 under cyklingen. Alltså 170 km och ca 5 250 höjdmeter på cyklingen.

Dagen innan på genomgången blev detta bekräftat och man kunde nästa känna nervositeten i lokalen när detta bekräftades. Själv förstod jag att det skulle bli ENORMT hårt att besöka 2 800 möh 2 gånger samt att klättra denna backen 2 gånger. Dock så såg jag det som en enorm fördel och en spännande utmaning.


Till skillnad från Swissman så är det sovmorgon när det kommer till själva tävlingsdagen, i Schweiz ringer klockan 01:50 och i Italien ringer den först 03:00. Första tanken är alltid VARFÖR?! Därefter kommer ett sug efter att komma igång att tävla. 

Trots att vattnet är kallt, klockan är 5 på morgonen och en enormt prövande dag väntar så infinner sig ett enormt lugn minuterna innan start. När väl starten gick så kom jag iväg helt perfekt. Gick på ca 80% och märkte ganska omgående att jag fick en bra lucka bakåt.

Det är en enorm egoboost att vara i täten under just simningen och framförallt när där är kontroll på läget. Det jag var mest rädd för under simningen var stockar som ligger och flyter i sjön. Nu i efterhand skulle jag köpt en trisslott den dagen för det blev ingen närkontakt med någon flytande stock i år.


Upp ur vattnet hade jag en stabil ledning på ca 4-5 minuter och lugnet från innan start var fortsatt där. Upp i första passet så var ögonen slaviskt fästa på wattmätaren för att inte köra för hårt. Det var trots allt en brutal dag som väntade och den avgörs inte på första berget, men kan förloras på det.

I utförskörningen mot Stelvio så hade jag tappat en hel del då jag körde ganska safe utför. Så när klättringen upp mot Stelvio från Bormio startade så hade jag ca 1:20 ner till 2:an. Kollade fortsatt på wattmätaren och märkte trots min defensiva körning att jag utökade min ledning. Detta körde han dock in utför efter en galet snabb utförskörning.

Trots detta så tyckte jag att jag hade det hela under 100% kontroll. Plockade in lite av den förlorade tiden uppför Stelvio från Prato sidan och kände mig fortsatt stark MEN… under den långa utförskörningen till sista passet hände något. Kroppen stängde ner totalt och i början av sista stigningen stod jag planterad med kramp i båda benen.

Ibland kan man få kramp som går att cykla loss, detta var den typen av kramp som har tagit ett järngrepp om din själ. Energiintaget var klanderfritt, vätska samt salter var enligt plan och så även mina planerade watt. Ändå stod jag där och kom inte en meter. Tappade placering efter placering samtidigt som motivationen gick från 100 till 0 lika snabbt som mina konkurrenter passerade mig. 


Fick uppbåda all vilja som fanns för att ta mig till T2 och gjorde ett försök till att börja springa. Märkte direkt att kroppen hade lämnat in och så även viljan att plåga mig. Gick och joggade om vartannat och lika så gjorde tårarna på mina kinder.

Detta skulle vara årets höjdpunkt och hade hoppats på samma fina lopp som under Swissman. Efter 8 km hade jag med tårar på kinderna gett upp, ville bara bryta och dra ett täcke över huvudet. 

Mötte upp David och han såg i vilket skick jag var, samtidigt som han känner mig enormt bra. Vi gjorde en deal att han skulle möta upp mig lite längre fram och göra följe. Därefter tog vi 4-5 km i taget för att stämma av hur jag mådde. Vi tog även beslut att sluta tävla och bara vara ute på en ”träningstur”.


Vi växlade mellan att joggade och gå samtidigt som vi håll igång en konversation hela tiden. Detta gjorde att vi trots alla odds nådde sista brutala backen och när vi väl nådde den skulle vi bara klara av att nå toppen. Därför efter en sviktande kropp, tårar och ENORMT mycket vilja så korsade VI mållinjen.

Långt efter plan och långt ifrån vad vi hade hoppats på innan dagen började. Däremot gjorde teamarbetet och David att jag tog mig över mållinjen. Det var 2 starka känslor som bråkade med mig när jag passerade mållinjen. Besvikelsen över hur dagen hade blivit samtidigt som känslan av att vi gjorde det tillsammans gjorde mig stolt.

Det är trots allt roligare att passera mållinjen än att bryta och att göra det med mitt fantastiska team dämpade besvikelsen över åttondeplatsen något. 


Under den långa vägen hem på fantastiska autobahn så försökte vi komma fram till hur det kunde bli ett sådant totalt haveri. Efter timmar av diskussion kom vi fram till att höjden återigen spelade en stor roll i detta hela. Inte hela anledningen men en av de större pusselbitarna i vart fall.

Allt annat fungerade verkligen under dagen. Det är dock spännande hur man på en tävling (Swissman) kan pressa kroppen utöver sin kapacitet och en annan tävling inte kan pressa den alls när den valt att stämpla ut.

Däremot känner jag att formen finns där och tänkte ta tillvara på den… detta får jag dock vända i ett nytt inlägg inom en snar framtid.

Tack för att du orkade läsa det hela.

Ciao /Patrick Ericsson