Med omkring 3 000 medlemmar är LASS en av Linköpings största idrottsföreningar och en av Sveriges främsta simklubbar. En av de tongivande personerna bakom kulisserna är Beatrice Sjölund, som både arbetar med engagemang i LASS och är förbundskapten för Sveriges dövlandslag i simning.

Det börjar för många med något som nästan är obligatoriskt, simskolan.

Man är mer eller mindre tvingad att lära sig simma, konstaterar Beatrice Sjölund med ett leende.

Det märks, då av LASS omkring 3 000 medlemmar deltar cirka 2 000 i simskoleverksamheten. Föreningen är därmed inte bara störst i Linköping, utan också en betydande aktör nationellt. LASS räknas i dag till topp fem bland Sveriges simklubbar.

Men för Beatrice handlar simning om betydligt mer än att lära sig fyra simsätt och ta sig från ena sidan bassängen till den andra.


Vattenkänslan kommer först

Att utveckla kroppskontroll och vattenvana tidigt är viktigt, men det betyder inte att barn måste träna hårt från början.

Man behöver inte träna hårt tidigt, det handlar istället mycket om att få vattenkänslan.

Den känslan är inte lika lätt att lära sig senare i livet. Därför vill LASS skapa möjligheter för människor i alla åldrar att hitta glädjen i vattnet.

Det gäller även långt upp i åldrarna. På klubbens vuxenverksamhet finns exempelvis seniorer i 60- och 70-årsåldern som tränar för att kunna simma Vansbrosimningen, ofta med frisim som mål.

Vuxenkurserna leds bland annat av Niklas, som till vardags är elittränare i klubben. På kvällarna är det ofta elitsimmare som håller i kurserna, medan morgon- och lunchpassen uppskattas av många som vill få in träningen i vardagen.

En klubb med en stark tradition

LASS har också en imponerande elittradition. Genom åren har klubben fostrat många framgångsrika simmare och tagit SM-guld med namn som Oskar Ekström, Markus Pihl, Lars Frölander, Wilma Ekström, Carolin Palm, Rebecca Palm och Sofia Henell.

Vid SM 2017 vann LASS samtliga lagkapper (Wilma Ekström, Carolin Palm, Rebecca Palm och Sofia Henell), ett tydligt exempel på klubbens bredd och styrka.

Samtidigt betonar Beatrice vikten av att barn inte behöver välja bort andra idrotter för att lyckas i simningen.

Det är bra att komplettera med andra idrotter.

För den som vill satsa finns alltså möjligheten att utvecklas steg för steg, utan att pressen behöver komma för tidigt.


LASS blickar mot hösten

Den närmaste tiden väntar flera stora arrangemang. I september arrangeras Wadköpingsloppet i Örebro, där Linköping står värd för tävlingen den 19–20 september då simhallen i Örebro renoveras och i december riktas blickarna mot Linköping på allvar.

9–13 december arrangeras nämligen Kortbane-SM i Linköping, med LASS som arrangör.

Det blir ett stort evenemang där den svenska simeliten samlas i staden. För att skapa en riktig mästerskapsarena byggs läktare tvärs över bassängen, vilket ramar in 25-metersbassängen och ger tävlingen en helt annan inramning.

Det blir med andra ord en möjlighet för Linköpingsbor att se svensk simelit på nära håll, samtidigt som LASS får visa upp sin kapacitet som arrangörsförening.

Från LASS till landslaget

Beatrice Sjölunds engagemang sträcker sig dock långt utanför LASS.

Sedan våren 2024 är hon förbundskapten för Sveriges dövlandslag i simning, ett uppdrag som hon till en början fick genom ett möte med Helena Bergström, huvudansvarig för svensk dövsimning.

Beatrice kan teckenspråk och har erfarenhet från simvärlden. Helena har sin bakgrund och kunskap från dövvärlden. Kombinationen har blivit viktig.

Vi kompletterar varandra. Helena kan dövvärlden och jag simvärlden.

Uppdraget är ideellt och landslaget tillhör Sveriges Dövas Idrottsförbund inom Riksidrottsförbundet, snarare än parasystemet.


Ett OS för döva

Höjdpunkten hittills kom under Deaflympics i Tokyo 2025, världens största internationella tävling för döva.

Sverige reste med 17 deltagare och 20 ledare och under två veckor levde truppen tillsammans och fick uppleva en idrottstävling på allra högsta nivå.

Sverige tog sammanlagt sju medaljer: ett guld, fyra silver och två brons. Medaljerna kom bland annat i friidrott, orientering och simning.

I simningen blev det brons genom Rudolfs Stupans från Stockholm på 50 meter frisim. Även Kevin Shiva gjorde starka insatser och tävlade på 50 meter frisim, 50 meter fjäril och 100 meter frisim.

För Beatrice blev Tokyoresan något alldeles extra. Tävlingarna hölls i Tokyo Aquatics Center, samma arena som användes under OS 2021.

Det var en häftig upplevelse att få vara med.

De svenska supportrarna bidrog dessutom till stämningen på läktarna.


En annan verklighet än för hörande idrottare

Samtidigt blev mästerskapet en påminnelse om hur stora skillnaderna fortfarande är mellan dövidrott och hörande idrott.

För många hörande elitidrottare finns tillgång till exempelvis fysioterapeut, koststöd och psykolog. Det fanns inte med på samma sätt i den svenska Deaflympics-truppen. Dessutom är vardagen för en döv idrottare ofta betydligt mer komplicerad än vad som syns utifrån.

I simningen är skillnaden på tävlingsarenan egentligen ganska liten. En lampa ersätter startsignalen, men träningen och vardagen kan vara något helt annat.

Man kan inte alltid få snabb feedback. Man har inte tolk hela tiden och ligger hela tiden lite bakom.

Det kan också vara svårt att hitta träningskompisar. I individuella idrotter blir det särskilt tydligt. Om det bara finns en eller två döva simmare i en stad är det svårt att skapa en träningsmiljö där man både kan utvecklas idrottsligt och få den sociala gemenskap som många andra tar för given.

Man missar det som händer i omklädningsrummet, småpratet, instruktionerna under träningen och den spontana gemenskapen.

Lagsporter som futsal kan ibland vara lättare, eftersom det finns tillräckligt många aktiva för att bygga en hel verksamhet.


Att själv bli den udda

För Beatrice har arbetet med dövlandslaget också förändrat perspektivet. Att vara hörande i en döv miljö innebär att plötsligt vara den som inte riktigt passar in.

Man blir helt plötsligt den udda för att man är hörande.

Det ger en konkret förståelse för hur det kan kännas att ständigt vara den som behöver anpassa sig.

Man söker sig lätt till det som är bekvämt. Det sätter perspektiv på hur döva har det i vardagen.

Just den erfarenheten är en av de saker som gör uppdraget så värdefullt.


Mot EM och en ny roll

Svenska Dövidrottsförbundet ser just nu över landslagsorganisationerna inom samtliga idrotter, vilket innebär att roller och ansvar kan komma att förändras efter årsskiftet. Beatrice och Helenas ambition är dock att båda ska fortsätta vara engagerade även framöver. Även om uppdraget innebär ett mindre arvode, är det tydligt att det framför allt är engagemanget för dövidrotten och viljan att bidra som driver dem.

Nästa stora mål är EM i Tyskland, i Freiburg. Där är den svenska truppen mindre, med en simmare kvalificerad efter sina tidigare medaljresultat.

Det är ännu ett steg i ett arbete som bygger på långsiktighet: läger, träning, relationer och att skapa bättre förutsättningar för simmare som annars riskerar att stå ganska ensamma.

Framtiden finns i bassängen

Samtidigt växer simningen i Linköping.

På Linköpings Idrottsgymnasium finns både nationell och lokal idrottsutbildning, NIU, med simning som inriktning. Inför hösten börjar 13 elever med simning som sin idrottsinriktning, jämfört med förra året då motsvarande siffra bara var tre.

Elever kommer både från Linköping och från andra orter, bland annat Örebro.

Det är kanske den tydligaste bilden av LASS just nu en förening som både lär tusentals barn att känna sig trygga i vattnet och samtidigt skapar förutsättningar för framtidens elit.

Från den första simskolan till SM-guld. Från morgonträning för vuxna till landslag och internationella mästerskap.

Oavsett nivå finns samma grund kvar: Att hitta känslan i vattnet och att vilja fortsätta simma!