I 102 år har CK Hymer trampat vidare. Genom generationer av cyklister, genom med- och motgångar, genom SM-guld, punkteringar, mörka vintervägar och långa söndagar i sadeln. I Linköping finns en cykelklubb som har överlevt det mesta och som fortfarande vägrar slå av på takten.
CK Hymer är inte bara en av Sveriges äldsta och största cykelklubbar, det är en förening där tävling och motion får plats sida vid sida. Där elitcyklister tränar med motionärer, där ungdomar får sina första erfarenheter på cykel och där ideellt engagemang fortfarande är själva motorn och kanske är det just därför klubben har fått ett rykte som en av de mest välrenommerade föreningarna i svensk cykling.
102 år av cykel
Den 6 oktober 1924 bildades CK Hymer som en avknoppning från IK Forwards cykelsektion, som hade grundats redan 1913. Sedan dess har mycket förändrats. Cyklarna har blivit snabbare, växlarna fler och utrustningen betydligt mer avancerad, men grunden är densamma: människor som tycker om att cykla och som vill göra det tillsammans.
I dag har klubben omkring 303 medlemmar, varav ett femtiotal namn är särskilt aktiva i klubbens olika verksamheter. Sett till cykelsporten är det en imponerande storlek. Bara Fredrikshofs IF, Uppsala CK och Västerås CK brukar nämnas i samma sammanhang när Sveriges största och mest etablerade cykelklubbar kommer på tal.
Men siffror berättar egentligen bara en liten del av historien, för Hymer handlar det minst lika mycket om allt det som händer mellan träningspassen och tävlingarna. Om att arrangera, om att ställa upp, om att fika tillsammans, om att hjälpa någon som fått punktering, om att stå ute som funktionär när andra cyklar och om att komma tillbaka nästa vecka.
En klubb som både tävlar och bygger cykling
CK Hymer har genom åren blivit starkt förknippad med landsvägscykling. Klubben har arrangerat och deltagit i en lång rad lopp och aktiviteter bland annat Östgötaloppet, Östgöta Motion, Östgöta Tempot, Roxen Runt och Wolfram GP.
Arrangemangen är en viktig del av klubbens identitet, för ett lopp blir aldrig bara ett lopp när det arrangeras av en ideell förening.
Det behövs människor som planerar banor, ordnar funktionärer, bygger start- och målområden, håller kontakt med deltagare, skyltar, löser problem och står ute längs vägen.
Runt Roxen Runt kan omkring 30 personer vara involverade, när Wolfram GP går av stapeln kan 50–60 funktionärer behövas på plats. Det är många timmar som aldrig syns i resultatlistan, men utan dem skulle resultatlistan inte finnas.
Envisheten som blev en identitet
Det finns en historia från januari 2012 som på många sätt fångar vad CK Hymer handlar om, Martin Nilsson hade gett sig ut på en lång runda på gruscykel. Det började med en punktering, han tog sig tillbaka till klubblokalen, sedan gav han sig ut igen, ny punktering vid Törneviken, sedan ännu en vid Åtvidaberg, ytterligare en vid Valdemarsvik, i Grebo slocknade lampan, till slut hoppade han ner i diket när bilarna passerade och hamnade i kompakt mörker.
Det var den 5 januari och någonstans där föddes eller förstärktes bilden av CK Hymer som Sveriges envisaste cykelklubb.
För en Hymercyklist är en punktering inte nödvändigtvis slutet på rundan, det kan vara början på en historia.
Från motionär till mästare
Det fina med Hymer är att vägen in i klubben kan se väldigt olika ut. Niklas Forsgren började exempelvis med mountainbike genom sin pappa och körde i skogarna som barn när MTB:n först blev populär i Sverige. Han började sedan köra landsväg 2009 och hamnade så småningom i Linköping. Där hittade han både cyklingen och gemenskapen i klubben.
Martina Bergström kom från löpningen, efter en skada köpte hon en cykel och upptäckte något oväntat. Hon var helt enkelt bättre på cykel än hon hade varit på att springa. Cykeln blev en ny idrott, en ny gemenskap och så småningom tävling på hög nivå. Hon har tävlat på SM-nivå, varit trea på SM och tagit sig hela vägen till VM i Japan. I sin åldersklass har hon dessutom tillhört världseliten.
Det är också en del av Hymers historia, människor kommer in genom olika dörrar, men många hittar samma sak när de väl är inne: lusten att bli bättre.
”Jag började för att jag ville cykla”
Samma sak gäller ungdomsverksamheten, Samuel Garpendahl är ungdomsansvarig och kom själv in i cyklingen efter en skada från löpningen. Ett stort intresse för Tour de France växte till något mer, i dag handlar hans roll om att ge nästa generation samma möjlighet.
Ungdomsgruppen består av ungefär ett tiotal cyklister, ibland tillsammans med ungdomar från andra klubbar, bland annat Motala. Det kanske låter litet, men alla stora cykelkarriärer börjar någonstans.
Kanske börjar nästa här.
Hugo från Malmslätt till SM-guld
Ett tydligt exempel är Hugo Forssell, Han började inte som någon självklar cyklist, som barn spelade han fotboll, innebandy och handboll i Malmslätt. Cyklingen kom in via skolans triathlontävlingar, sedan började det pratas.
Hans storasyster cyklade, Henrik Holm som fortfarande finns kvar i klubben fanns också i sammanhanget. Hugo testade CK Hymer första gången 2014 och resten är historia.
Han började tävla i U15/U16, fick landslagsuppdrag som junior och senare i U23. Han har tävlat internationellt, bland annat i Kina och framför allt: fem SM-guld i elitklass. Tempo-SM 2021, kortbane-SM 2023, kortbane-SM 2025, linje-SM 2025, linje-SM 2026.
Det är meriter som placerar honom bland svensk cyklings främsta, men bakom varje guld finns alla de där vanliga dagarna. Träningarna när vädret är dåligt, intervallerna när benen är trötta, långpassen när man helst hade stannat hemma och människorna som tränar bredvid.
När klubben blev vägen till eliten
År 2013 gjordes en omstart av elitlaget, sedan dess har CK Hymer åter etablerat sig som en kraft att räkna med på svensk landsväg.
Klubben är i dag den enda cykelklubben i Linköping med organiserad tävlingsverksamhet på landsväg och även om landsvägen står för huvuddelen av verksamheten har mountainbike fått en allt tydligare plats. Hymercyklister syns bland annat i sammanhang som Mera Lera, Vreta Kloster och Brokind.
Även där har klubben lyckats ta SM-medaljer och det är en utveckling som säger något viktigt om föreningen: Hymer vill inte stå still.
Alla behöver inte bli bäst
Men det är samtidigt viktigt att förstå att CK Hymer inte är en klubb enbart för dem som vill stå överst på prispallen. Här finns motionären, tävlingscyklisten, ungdomen, veteranen, gravelcyklisten, MTB-cyklisten, Randonneuren och den som helt enkelt vill bli lite bättre på att cykla.
På sommarhalvåret finns organiserade klubbträningar för seniorer med bland annat tisdagsintervaller, onsdagens Mjärdevi-cykling i grupp, torsdagsintervaller och motionsdistans på lördagar. På vintern flyttar fokus, från november till mars körs långa distanspass på lördagar och söndagar, ofta fyra till sex timmar.
Dessutom finns teknikträning, för den som tycker att det låter brutalt? Det är kanske just det som är charmen, det finns alltid någon att cykla med.
Den andra klubben
Och så finns ”den andra cykelklubben”. NocOut. För många Linköpingscyklister har den verksamheten blivit en viktig del av den lokala cykelkulturen och en väg in i landsvägscyklingen. Många som börjar cykla gör det utan ambitionen att tävla, de vill bara cykla, sedan händer något, de börjar hänga med på en runda, lär sig ligga på rulle, upptäcker att de klarar tio mil, sedan tolv, sedan kanske Vätternrundan och plötsligt vill de köra snabbare.
Det är precis där CK Hymer kan bli nästa steg.
Vill du tävla är det den organiserade tävlingsklubben i Linköping. Vill du bli en bättre cyklist finns också plats.
Randonneur, när cyklingen blir ett äventyr
En särskild del av verksamheten är randonneurcyklingen. Här är det inte jakten på placeringen som står i centrum, det är distansen, uthålligheten, självständigheten.
Randonneur handlar om långdistanscykling på fastställda banor, där cyklisten genomför sträckan i eget tempo inom givna maxtider, bland annat över 200, 300, 400, 600 och ibland 1 000 kilometer.
Deltagaren måste i praktiken vara sin egen supportorganisation, mat, utrustning, lampor, reparationer. Allt måste fungera och när det inte gör det måste man lösa det.
Det är kanske inte så konstigt att just den typen av cykling passar Hymer, klubben verkar ha en särskild relation till ordet envishet.
Från basket till cykel
Jan Brugård är ytterligare ett exempel på att cyklingens vägar kan vara krokiga. Han började cykla efter en knäskada från basketen. Efter en längre paus från idrotten hade han en kompis som skulle köra Vätternrundan och behövde köpa en cykel.
Så började det, eller snarare: så började ännu en cykelhistoria. För vissa blir cykeln motion, för andra blir den tävling, för några blir den en livsstil och för en del blir den också ett sätt att hitta människor man annars aldrig hade träffat.
De som tävlar och de som får allt att fungera
Det är lätt att se SM-gulden, svårare att se allt som krävs runt omkring. Jan Brugård är ett exempel på en person som kanske inte längre kan tävla på det sätt han en gång gjorde. Lungorna har satt gränser, men engagemanget för cyklingen finns kvar.
Han arrangerar mer än han cyklar, Roxen Runt, Östgötaloppet, Wolfram GP, tillsammans med bland andra Johan Thorsson, Mikael Fransson och Pontus Johansson ingår han i en arrangörsgrupp som ser till att tävlingarna faktiskt blir av.
Det är också en sorts elit, fast utan nummerlapp.
Värdegrunden sitter på cykeln
CK Hymer har formulerat sin värdegrund i fyra ord: Generösa, ambitiösa, respektfulla, välkomnande. Det kan låta som ord från ett dokument i en pärm, men inom Hymer är tanken att orden ska märkas ute på vägen.
Generositet handlar om att ge av sin tid, sin kunskap och sitt engagemang. Respekt handlar om att visa hänsyn, både till klubbkamrater, medtrafikanter, tävlingsmotståndare och människor på caféet efter rundan. Ambition handlar om att vilja utvecklas, inte nödvändigtvis bli bäst, men bli bättre och välkomnande handlar om något så enkelt och samtidigt så viktigt som att säga hej.
Att se den som är ny, att hjälpa den som inte riktigt vet hur allt fungerar, att få någon att känna: Här hör jag hemma.
Det börjar ofta med att bara hänga med
På klubbens uppstyrda rundor finns en tanke om att den som är ny ska kunna hänga med i början. Det är viktigt, för cykling kan vara ganska skrämmande när man står utanför. Alla verkar känna varandra, alla har dyra cyklar, alla verkar veta hur man ligger på rulle, alla pratar om watt, däcktryck och kadens.
Sedan kommer någon fram och säger: ”Vi kör tillsammans.” och plötsligt är man inte utanför längre.
Man är en del av gruppen och det är där en förening gör skillnad.
Ett arv som fortsätter
CK Hymer har en imponerande historia av framgångar. Lars Nordvall tog klubbens första SM-guld 1954 i herrarnas tempolopp. och sedan dess har fler mästerskapstecken följt.
Magnus Bäckstedt började sin cykelkarriär i Hymer innan han senare vann Paris–Roubaix 2004. Michael ”Roddarn” Andersson representerade klubben senare i sin karriär och tog bland annat VM-silver på tempo 1999.
Genom åren har ett stort antal cyklister från Hymer gått vidare till professionella lag och internationella klubbar.
Klubbens meritlista innehåller dessutom mängder av SM-medaljer från ungdoms- och juniorcyklister till seniorer och veteraner.
Men kanske är det mest imponerande inte hur många medaljer klubben har tagit, det är att klubben fortsätter skapa förutsättningar för nästa medalj.
303 medlemmar och tusentals historier
En cykelklubb är egentligen aldrig bara en klubb, den är summan av alla människor som någon gång har trampat genom dess historia, någon som tog sitt första SM-guld ,någon som fick sin första punktering, någon som körde sin första Vätternrunda, någon som stod funktionär en regnig söndag, någon som vågade följa med på sin första klubbträning, någon som kom tillbaka efter tio år, någon som aldrig tävlade alls och någon som fortfarande, efter årtionden, tar på sig cykelskorna och ger sig ut.
Det är därför CK Hymer har överlevt i 102 år, inte för att cykeln alltid har varit enkel, utan kanske för att cyklingen aldrig behöver vara ensam.
Sveriges envisaste cykelklubb
Det finns klubbar som är framgångsrika, det finns klubbar som är stora, det finns klubbar som är gamla. CK Hymer råkar vara alla tre, men det finns något annat som är svårare att mäta.
Envisheten, den där känslan som säger att man fortsätter trots punkteringen. Trots mörkret, trots regnet, trots motvinden, trots att benen inte vill, trots att lungorna säger ifrån.
Man fortsätter ändå om inte på cykeln så genom att hjälpa någon annan upp på den och det är det som är CK Hymer. Inte bara hundra år av cykling, utan hundra år av människor som vägrar sluta trampa.
CK Hymer – Sveriges envisaste cykelklubb och efter 102 år verkar det fortfarande finnas gott om kraft kvar i benen!
