Hon har fysik som passar kuperad terräng, älskar långa klättringar och har en uthållighet som verkar bli starkare ju längre loppet pågår. Amanda Bohlin har gått från triathlon till att bli en av världens bästa MTB-cyklister på maratondistans. På lördag väntar VM i de italienska bergen, 94 kilometer och 4 000 höjdmeter.

Det är något speciellt med människor som verkligen har hittat sin grej, för Amanda Bohlin är det mountainbike. Fullt ut.

Hon pratar om cyklingen med en blandning av ödmjukhet, tävlingsinstinkt och uppenbar passion. Samtidigt finns det en rastlöshet där. En känsla av att alltid vilja framåt, bli bättre och se hur långt det faktiskt går att nå.

Just nu befinner hon sig i södra Dolomiterna i Italien. Framför henne väntar ännu en rejäl utmaning: världsmästerskapen i maraton: 94 kilometer och 4 000 höjdmeter.

Det är ungefär sex timmars cykling i en miljö där bergen aldrig riktigt ger henne någon chans att vila och det är precis sådana lopp Amanda gillar.


Tre av fyra – Amanda älskar Cykelvasan

Det är svårt att prata om Amanda Bohlin utan att nämna Cykelvasan, på fyra starter har hon vunnit tre gånger. Egentligen är det ett lopp som inte ska passa henne med tanke på att hon helst gillar när det går uppför väldigt länge, men facit säger något annat.

2023 kom genombrottet när hon vann redan på sin första start. 2024 var det Jenny Rissveds som stod högst upp på pallen, men Amanda kom tillbaka 2025 och vann igen. Och 2026 gjorde hon det ännu en gång, dessutom på rekordtid.

Tre segrar på fyra starter, det är ett smått makalöst facit, men Amanda själv verkar inte vara den som lutar sig tillbaka och njuter särskilt länge av gamla meriter. Tvärtom.

Tävlingsmänniskan i henne vill hela tiden vidare.

Man kan inte vara nöjd och slappna av, säger hon med ett leende.

Det behövs en krigarinställning för att kunna prestera och det är kanske en av nycklarna till hennes framgång.


Från löparfamilj till triathlon

Amanda är 37 år och har hållit på med konditionsidrott i större delen av sitt liv.

Hon kommer från en riktig idrottsfamilj i Åtvidaberg där löpning och orientering varit en naturlig del av vardagen. Själv spelade hon fotboll fram till 19-årsåldern, innan uthållighetsidrotten tog över.

Sedan blev det triathlon och i sex år satsade hon på olympisk distans och sprint på heltid.

Men livet tog en annan riktning när hon började utbilda sig till kiropraktor. Planen var egentligen ganska enkel, hon skulle plugga, jobba och kanske cykla lite MTB vid sidan av. En motionär, men det blev inte riktigt så.

Jag tänkte att jag skulle bli motionär på MTB, minns Amanda.

Men så började hon tävla och hon fastnade, rejält. Hon blev helt enkelt förälskad i sporten och sedan kom Cykelvasan 2023. Och resten är, som det brukar heta, historia. Det som skulle vara en fritidssysselsättning blev i stället en heltidskarriär.


Från motionär till sjätte bäst i världen

Utvecklingen är nästan svindlande när Amanda själv tittar tillbaka. För fem år sedan hade hon knappast kunnat föreställa sig var hon skulle befinna sig i dag. Nu är hon rankad sexa i världen och femma i världscupen!

Förra året blev det dessutom en tredjeplats i världscupen och i årets världscuper har hon varit med i toppen gång på gång. Alltid topp sju och det är något hon är riktigt nöjd med.

Att få tävla med och mot de här tjejerna är en häftig känsla.

Samtidigt finns det något nästan motsägelsefullt i hennes sätt att resonera. Hon är uppenbart stolt över vad hon har åstadkommit, men hon verkar inte riktigt kunna slå av tävlingsknappen.

För att prestera måste hon hitta krigarinställningen och när man hela tiden befinner sig där är det svårt att samtidigt bara njuta.

Man måste ibland våga stanna upp och ta till sig loppet.

Det är lättare sagt än gjort.


När andra börjar tappa – då börjar Amanda öka

Det finns en egenskap som framför allt sticker ut hos Amanda, uthålligheten. Hon är en maratonspecialist i ordets rätta bemärkelse, efter tre timmar på cykeln är det inte ovanligt att Amanda börjar plocka in tid.

En tjej passeras, sedan en till och en till. Det som för många konkurrenter är slutet på ett långt lopp blir nästan startskottet för Amanda. Det är där hennes motor börjar göra skillnad och det är också en viktig förklaring till varför de riktigt långa loppen passar henne så bra.

Hon gillar backarna och är byggd för att kunna flytta sig effektivt uppför, men det handlar inte bara om kondition, det handlar om förmågan att fortsätta trycka när loppet börjar göra ont.


4 000 höjdmeter väntar

VM-banan i Fiera di Primiero är ingen söndagstur, 94 kilometer och omkring 4 000 höjdmeter väntar. Amanda räknar med att loppet kan ta mellan fem och en halv och sex timmar och det riktigt intressanta är att de tuffaste klättringarna kommer sent.

Startbacken är i sig en rejäl utmaning: ungefär 14,65 kilometer och cirka 978 höjdmeter, en klättring som kan ta omkring en timme. Sedan väntar resten av loppet och när benen redan är trötta kommer nya stigningar.

Det är där Amanda hoppas kunna använda sin största styrka, uthålligheten. Men samtidigt är det svårt att köra ett så långt lopp med en perfekt plan.

Vanligtvis kör man bara så hårt man kan. Man sitter inte och kollar på pulsklockan.

Det är en enkel filosofi, kör på känsla, pressa när kroppen tillåter och försök att inte gå över gränsen. För det är en balansgång. Ofta känns det som att konkurrenterna går för hårt i början, frågan blir vem som har mest kvar när loppet verkligen börjar.

Kroppen får betala

Att ligga på den här nivån år efter år har naturligtvis ett pris. Hon har hållit på länge, tränat hårt i många år och även om kroppen fortfarande levererar på absolut toppnivå måste hon vara smartare med belastningen.

De senast 2 år har hon tränat mindre, omkring 950 timmar/år = 18/timmar i veckan. Med ca 17 år av minst 15 timmar i veckan och flera år med 20 timmar/veckan, har hon basen och lägger idag mer fokus på kvalité och återhämtning.

Mer specifika och hårda pass, men också mer återhämtning. Det är en viktig förändring, för att kunna köra hårdare måste hon ibland också våga göra mindre.

Ett liv mellan berg, klinik och gym

När Amanda inte tävlar eller tränar är hon kiropraktor och massör. Tillsammans med Mamma Ulla Bohlin driver hon Hälsofabriken, ett stort tränings- och hälsocenter på över 1 000 kvadratmeter i Åtvidaberg.

Det gör att hennes liv inte bara består av cykling, hon har verksamheten att ta hand om, administration att sköta och ett gym som ska rulla. Men hon har också byggt upp en organisation där personalen sköter mycket av det dagliga arbetet. Det gör det möjligt för Amanda att resa och tävla på den nivå hon gör.

Det är nästan två världar som möts, i den ena sitter hon på cykeln i sex timmar och jagar konkurrenter över berg. I den andra hjälper hon människor med träning, kropp och hälsa. Båda kräver samma sak: kunskap om kroppen.


Ett tävlingsprogram som knappt ger tid att landa

Och resandet är faktiskt en av de saker som sliter mest, inte nödvändigtvis själva tävlingarna. Utan känslan av att aldrig riktigt hinna landa. 2026 års Cykelvasan-seger följdes exempelvis direkt av Swiss Epic – ett femdagarslopp i Schweiz.

Sedan väntar nya tävlingar, nya flyg, nya hotell, nya banor, nya starter och varje gång måste både kroppen och huvudet vara redo att leverera. Efter ett lopp kommer den mentala och fysiska urladdningen och sedan ska allt byggas upp igen.

Det är ett liv som kräver mer än starka ben.

Konsten att faktiskt vara här och nu

Det är det som är Amandas största utmaning just nu. Inte att cykla snabbare, inte att klättra bättre, utan att hinna njuta. Hon beskriver hur svårt det kan vara att vara i nuet när huvudet hela tiden redan befinner sig vid nästa tävling.

Nästa träningspass, nästa mål, nästa resultat. Det finns hela tiden en anspänning och kanske är det just därför hon har börjat förstå värdet av att ibland stanna upp.

Hon berättar att hon numera kan känna sig väldigt privilegierad när hon bara har varit ute och cyklat. Inte tävlat, inte jagat placering, inte jagat sekunder, bara cyklat och njutit.

Det är kanske en av de viktigaste insikterna efter alla dessa år.


Men säsongen är inte slut än

Först ska VM genomföras, sedan väntar ytterligare en tävling innan cykelsäsongen tar slut och den 20 september är tanken att säsongen ska vara över, med La Tramun Sea Otter Europe i Girona som sista världscuplopp. Därefter kommer något som nästan låter främmande i Amandas kalender: Oktober.

En hel månad där hon ska försöka göra ”ingenting”, stanna upp, återhämta sig och låta både kropp och huvud komma ikapp.

Först då får hon kanske på riktigt möjlighet att blicka tillbaka på en säsong som redan innehåller ännu en Cykelvasan-seger och en lång rad internationella toppresultat.

Det är ändå bara början

Det är lätt att fastna vid siffrorna: 37 år, 20 timmars träning i veckan, 94 kilometer, 4 000 höjdmeter, tre Cykelvasan-segrar på fyra starter, sjätte bäst i världen, femma i världscupen, men bakom siffrorna finns något betydligt mer intressant.

En person som egentligen tänkte bli motionär på MTB, som råkade upptäcka hur roligt det var att tävla, som blev förälskad i sporten och som några år senare står i den absoluta världstoppen.

Det är en resa som Amanda själv nästan verkar ha svårt att förstå, för fem år sedan kändes det här jättekonstigt. I dag är det hennes verklighet och när konkurrenterna börjar bli trötta efter tre timmar. Då händer något, Amanda Bohlin börjar plocka tid, en konkurrent i taget och det är där hennes verkliga styrka finns.

När loppet blir långt, när bergen blir brantare och när kroppen börjar säga ifrån, då börjar Amanda Bohlin på riktigt. Vi följer givetvis Amanda och håller tummarna för ett nytt härligt resultat framför TV:n (strömningstjänsten Max (med tillägget Sport)) nu på lördag med start klockan 09:30!

Samtliga bilder i artikeln är tagna av Johan Linhart